har ett tvunget fullgörande af så kallad pligt att iscka för sin tilivarelse, står på tn låg skala i menaiskosamfundst och bär fröet till slafveri, sjelfviskbetens väsende, uti sig: Från generation till generation famlar ännu mennissoslägtet i fjattrar.n : opDen man, som sire!? detta, har känt hvad kärlek ör, suckade hon; men om han fuanit någon vsrels?, som förstod honom, är en annan fråga., Hon läste vidare: : Om vi erkänna kärleken såsom till sitt väsende en, så följer, att den känsla, hvilken sårom religiös särlek i läogtån och tro förenar oss med Gud, är enshanda med den kärlek, hvilzxen på jorden förenar oss med en verelse, hvars själ är ewt med vår egen. Det är nomiligen en och samma gudomiiga uraft hos oss, hvilken, arbatande för sin förädling, både på jorden och i högre sferer söker sin andliga stödjepunkt. . . Likz:som hvarja menniska, utan hänsyn till hences förstånds odling, är mäktig af religiös kärlek, så är ock hvarje menniskohjerta mäktigt af dn kärles, som förutsättes i äktenskapets heliga institution, så framt dess anöliga lif icke är förödt och sänkt i materialism. I sednare fallet är en menöiska icke mäktig hvarkea af den ena eller andra kärleken, uten står på samma ståndpunkt med djuren, com följa sin instinkt. Kärlekens enhet ådogalägger sig deruti, att män, som sätta sinnlighet i stället för kärlek, och under tyrkans och staters skydd med en qrvinnr knyta en förbndelse, som gör sinn!igheten berättigad, icke äro mäktiga eaf religiös kärlek; och å den andra sidan menniskor, hvilkas andliga lif är utsläckt och sålunda ic1e äro mäktiga af religiös kär!ek, äro äfven främmandag för den kärlek, som själars förening förutsätter. Der intet ansligt !if är, der är således hvarken religion elier kärlek. —p Boken föll ur hennes hend, medan hon, med ett uttryck af förtviflan, sjönk på sina knän och sträckte sina händer mot himmelen. Men i hast tycktes en strålo al tröst gexomtränga henres själ. Hoa blickade med ett småleende af andlig förklariog på ett krucifix, som hängde midt emot henne under en målning af Santa Theresa, och en stråle af andlig frid spred sig öfver hennes ansigte. Hvem måtte känna bvad som föregick inom henna, utom den Alving, som vakade öfver och blicxade in i hennes själ ? : q Eit bulltr vid trädgårisporten, som om någon Yred på låset, kom hence ait spritta tl. Hon lyss nade, och då hon öfvartygat sig om dess verklighet,