LITTERATUZ. Sveriges Sköna Litteratur af P. IWieselgren, IV 4 och 2, Upsala, Wahlströra 4848; 848 sid. Man har bekommit två nya band af den flitige och allmänt bekante författaren, Man ser således med tillfredsställelse, att den spådom — eller hvad man vill kalla det — icke slagit in, som hr Wieselgren för många år tillbaka sjelf uttalade i något af sina företal, deruti han med en viss grämelse yttrar sig öfver tidpbivgen Heimdalls recension af början till detta arbete. Hr W. lägger på den hårda Heimdallska kritikerns samvete om Sveriges sköna litteratur skulle komma att sakna sin historia. Hr W. har, oaktadt Heimdall, kunnat fortsätta utgifvandet af sitt verk, och vi lyckönska honom till att ej hafva låtit modet falla. För vår del tro vi väl icke, att Sverige skulle hafva blifvit i sakvad af en historia öfver sin Jitteratur, äfven om hr W. kommit att nedlägga pennan för detta ändamål. Men i alla fall innehåller hans verk en så rikhaltig samling af uppgifter på författare och böeker, att det alltid skall betraktas som en vinst för forskaren; och förmodligen skall knappt någon svensk, som vill lära känna sitt lands litteratur, vilja undvara att ega det. Heimdalls kritik inveböll on temligen stark klagan öfver en mängd speciella misstag, som funnos — eller åtminstone enligt H, skulle finnas — i den först utkomna afdelningen al hr W:s aSköna Litteratur,; men om också, efter afdrag af de misstag som Heimdall sjelf bär gjort isin kritik, ändock ett stort antal oriktigheter skulle återstå för br W:s räkning, så måste likväl hvarje opartisk läsare finna, att, om i ett arbete, der så många tusende fakta stå samlade, några tjog eller till och med ett eller annat hundrade råka vara falska eller skefva, sådant hvarken är att förundra sig öfver på ett fält, der misstag mången gång äro nära oundvikliga, ej heller att så fasligt beklaga sig öfver, då myekenheten af det riktiga, man bekommer, i alla fell är så stor. Detta hindrar likväl icke, alt man, komparativt, kan önska, det hr W. äfven undvikit de fel han begått, och dymedelst gjort sitt arbete ännu bättre. Utan att tillhöra br W:s blinda beundrare, anse vi oss dock böra göra honom full rättvisa, och tycka i allmänhet, att svenska publiken borde med någol mera intresse och sympati, än som lärer vara fallet, omfatta hans i många afscenden ganska förtjenstfulla litterära sträfvanden. Vi hysa i några ämnen andra tänkesätt, än hr W.; men, utan att i dessa fall skänka hr W, bitall, draga vi ej i betänkande att frambålla hans berömliga sidor i annat. Hit höra onckligen bans stora ihärdighet och ständaktighet att fortgå på en gång öppnade banor; och hvad innehållet af bäns historiska och filosofiska arbeten vidkommer;, skola säkert, buru mycket mången än tadlar dem, efterkommande Jiuteratörer .deruti finna ett på många ställen rikt stoff och goda samlingar för nya bearbetningar: För att likväl genast opponera, kunna vi ej underlåta att göra hr W, uppmärksam på oegentligheten eller åtminstone besynnerligheten i sjelfva titeln på hans bok. Han kallar den: Sveriges sköna Litteratur,. Efter vanligt språkbruk kunde hans arbete då ej angå annat än Sveriges konstnärliga litteratur, ästhetiska produktioner, belles lettres. Hvem har väl någonsin räknat juridik, naturvetenskap, medicin, mathematik, geografi, topografi, pedagogik o. s. v. till den sköna litteraturen? Såvida något distinktivt begrepp skall fästa vid benämningen, så kan väl icke all litteratur räknas härtill; ty hvarföre bär den då det särskiljande adjektivet? Att detta måste vara oegentligt i anseende till sjelfva ämnena, är