Aftonbladet – 27 juni 1848, sida 3

reformfordringarne framdeles. Dessa protestmöten hafva icke, likt kartisternas fordna församlingar, inskränkt sig hufvudsakligen till de stora fabriksoch manufakturdistrikterna, utan utbredt sig till helt andra orter, äfven lyxens och den förnäma verldens egentliga tillhåll; och såsom prof på den skyndsamhet, hvarmed de tränga på hvarandra, kan nämnas att endast i (vå JM af de med sista engelska posten bitkomna tidningarna redogörs för sex möten, nämligen för två den 3 Juni, i Birmingbam och Wakefield, tre den 7 Juni, i Marylebone, Cbelsea och Bath, och ett den 8, i Lambetb. Mer Lambeth är residenset för Englands Primas, och Bath den ryktbara förfriskningsorten för allt hvad Storbritannien har fashionpabelt, rikt, förfinadt och nerfsjökt. I Lambeth fördes ordet af en ibland metropolitanförsamlingens förnämsta embetsmän; församlingens parlamentsledamot var narvarande och förband sig formligen att understödja mr Humes:motion; och bland de åsigter, som mötet enhbälligt antog såsom sina, var den sista: att den förklaring af lord John Russel, från sin plats i parlamentet, enligt hvilken medelklassen och arbetsklasserna skulle vara belåtna med den representation af folket, som enligt sista reformbillen åstadkommes i underhuset, är en stor politisk osanning, och, med hänseende till invånarne i borgen och församlibgen Lambeth, lika ogrundad i alimänna tänkesättet, som i verkligheten. I Bath fördes ordet af stadens Mayor sjelf, omgifven af Aldermennen och ortens förvämsta invånare. Vid mötets öppnande anmärkte han patt han under den allmänna oro, som nu råder j sinnena, skuhe: dragit i betänkande att rådplöga öfver de vigliga ämnen, som utgjorde mötets föremål; men att lord John Russels förklaring hade gjort mötets sammankallande till en oeftergiflig ppligt — Denna förklaring) fortfor ordföranden — är iogenting mindre än ett trots emot omdömesförmågan , reöligheten och nitet hos hvar förnuflig vän af samhällsförbättringår. En af talarne vid detta möte, han: högvördighet m:r Spencer, efter titeln en prest, men efter språket icke tillhörande högkyrkan, gjorde isynnerhet stort intryck med sitt föredrag. En och annan I— yttrade han — trodda att det icke vore riktigt för en prest, att understödja den stora ånvgspänningen i allmänna tänkesättet; men om de mäktige och de rike, liksom konungen i den bibliska parabeln, feke voro nöjda med sina egna hjordar, utan älven ville gripa till den fattiges enda lam, då vore det tid för presten att tala. När ställningen är sådan, att de rike stiftade lag, medan de fattige blott tillätos att lyda den; när den, som pålade bördan, icke ville underlätta den sjelf med ett enda finger: då vore det tid för presterskapet att träda fram med profeten Natbanrs ord och söga: Du är den mannen! (Högljudt bifall). I afseende på allmän rösträtt kunde bibeln åberopas; man skulle deri träffa ljus öfver frågan om folket bör-styra stg sjelf eller styras af några få, som icke voro visare (Hör, hör !). Så vidt talaren kunde sluta från redovisningen för parlamentsförhandlingarne, hade han stora skäl att ansö församlingen i Underhuset föga bättre begålvad med visdom, än den församling, inför hvilken: han nu talade. När han sjelf varit närvårande der, hade han öfverraskats vid åsynen af den mängd ungdom han såg der; och ban misstänkte: att folket iekelgz hade blifvit rådfrågadt vid utnämningen af så oerfarna ombud. Deras samfund bar namn af senat, och med senat menas ett sällskap äldre eller åtminstone mogna män; men hos oss förstods dermed till en stor del ett sällskap nybörjare. När folket hade tillfälle att välja ledare för sna enskilda samfund, valde det icke dertill oförständiga män; det utsåg ingen narr till ordförande och ingen tvetydig karakter till skattmästare eller sekreterare (Hör!). Nej, valet fö!l allmänneligen på de bästa, förståndigaste och redligaste man kände (Högljudt bifall). Det!f står i skriften: Hvar och en vare myndigheten underdånig, ty myndigheten är af Gudi!b — Nåväl: 1 England består myndigheten af Konungen, lorderna och menigheten tillsammans. Monarken innehar en tredjedel af makten, för sitt eget värn; derigenom är han betryggad. Om de ädle lorderne anse sig i någon våda, så äga de sitt veto mot de beslut, som kunde gynna den vådan. Men nu träder menighet n fram och fordrar, den ock, sin andel i aTdisheten (Hör, hör!); och samverkande sålunda, skulle monarken, rikedomen och arbetsfilten kunna stifta rättvisa och goda lagar. Men sker icke så, då kan man icke söga att den myndighet, som här fiones, är at Gödl5: Förbställom ors, att ett eller annat tusen missnöjda, väpnade med spjut, skulle rusaini Uaderhuset och taga det i besittning, samt sätta den största missdådaren ibland sig på talmansstolen, — vore väldet ett rättvist ömbudsmanbnaskap för menig -heten? (Hör!-hör !)— Föreställom oss att en majoritet 1 Huset hade trugats in dit genom mutor eller skrämsel — genom att gå omkring på lycksökeri hos röstgifvarne eller skieka omkring sinafruntimmer i samma ärende, — vågar man väl påstå att en sålunda tillskapåd myndighet är af Gudi? Nej, i sanning, och ingen sådan myndighet är det som bibeln bjuder oss att vara -underdåniga (Högljudt bifall). Våra förfäder, de fordna Britannerna och Saxarne, som voro klokare i den vägen än vi, stiftade sjelfva sina lagar. Hvar lagfaren man känner att många fordna konungar — Henrikar och Edvarder — stadfäIstade grundlagen om allmän rösträtt. Det var först Henrik VI, som fordrade en qvalifikation af census; och från den tiden bar detta vilkor blifvit bibehållet, emot folket. Nu vore det likväl tid att afskaffa det, och bringa rösträtten i öfverensstämmelse med folkets behof Ludvig Filip hade lyckats inskränka denna rätt mer och mer, efter sina syften; men i det ögonblick då han nått fulländningen af sin plam;störtade han ifrån thronen (Hör!). Kejsaren al Österrike, som ägde den största arm i verlden, Hade rymt bort ifrån sitt folk. Konungen af Preussen hade lyckats upprätta det mest fulländade soldatvälde; han hade dermed kastat ett pät öfver hela folket; men nätet brast och folket gick sin egen väg. Här har man centralisationens frukter, åskådligt upplagda framför sig: Konungens af Preussen förfarande liknar def bekanta historien om mannen som skulle lära sin häst att svälta, och såg honom stupa, när Hah bragt honom till ett halmstrås ration om dagen.: iMen det ges en bättre:konst än alt sådant, och det är att slyra mel de styrdas bifall. Ville monarkerdaå öfverallt användå denna konst, så skulleman icke vidare höra talas om sååna skakningar, som de; hvilka nu sönderslita hela Europa: Hvarföre står Nordamerikanska statsförbundet så lugnt; under alla dessa hvälfningari vår hemisfer? Derföre, att folket der icke har någon annan ätt resa sig emot, än sig sjelf, och det icke är sannolikt att. det tänker på den saken. Hvem känner icke att om gossens toppsnurra skall så på den spetsiga ändan oeh vända den breda bottnen i vädret, så måste hon oupphörligt hålJes i evigt samma cirkelgång medelst — p!skan? Stryk; utan uppebhör, är detta vilkor. Men: stöil den på bredd bottnen, och bon skall stå siadigvsom en pyramid, utan fara för fall. Just sådant ärtörbållandet med centralisationen, der allt skäll hvils å en enda punk tan att hela systemet med våld (.) -ee a AA BA Mm AA I MR dd mm —m ÅD WMV KA PP MM —— NR AA ÅA — VV —-—— a 2 mA — or AA P—-— ÅL — AR Gr oc om I MA —sv mm ok kön ke -—i —Er he