Aftonbladet – 23 juni 1848, sida 3

derför af 300,000 rdr per år, uten instämde i Appelqvists och Christen Anderssons reservationer... Den föreslagna beskattningen vore orättvis, emedan den skulle drabba den fattigaste till lika stor andel som den rikaste, äfvensom derföre att den blefve en ny lunga på dem som redan fått lida i och för rustningen. Den vore för tidig, emedan man ej vet hvad som kommer att gå åt. Kommer krig, blir den otillräcklig och felaktig, få vi suosidier, blir den onödig. Bankovinsten må i annat fall användas till amorteringen. Utlåtandet förtjente en återremiss. — Sven Isaksson, Nils Andersson, Jöns Månssoe, Erik Månsson läste anföranden, hvari yrkades användande af bankovinsten samt statens öfverskottsmedel. — Per Nilsson instämde i Appelqvists och Christen Anderssons reservationer. Jöns Jönsson önskade den redaktionsförändring, att endast andra artikelns bevillning förhöjes. Många förenade sig härmed. — Vice talmannen Nils Persson önskade återremiss. En ytterligare bevillning blefve för tung, bvarföre andra utvägar borde sökas. t. ex. årlig afbetalning genom riksgäldskontoret. Johan Johansson från Örebro län begärde ifksom alla de andra återremiss, och ville väcka en ny motion i saken. I många år har man så väl inom som utom represectationen yttrat, att nuvarande ständer icke representera svenska folket, och erkännande sanningen deraf sysselsätta de sig sedan lång tid tillbaka med sin ombildning. Då nu dessa fyra riksstånd ensamme beviljat ett anslag af 2 milltoner till krigsrustpvingar, hvsd vore biiligare än att de ock ensamme åtoge sig betalningen deraf? Bondeståndet får ock på sin lott en fjerdedel deraf, ehuru det vsserligen borde ha den minsta, såsom det der mest opponerat sig mot anslaget. Då de endra stånden varit ifrigsast i beviljandet af summan, hoppades talaren att de pu så mycket villigare skulle lyssna till detta billiga förslag. — Westermark ytkade i sitt anförande användande af bankovinsten, eller ock, lika med föregående talare, fördelving af summen till en fjerdedel för hvarje stård. — Sahlström ville ej dölja att hen röstat för de 2 miilionerne, men han hoppades då på ersättning från anpat håll; ban hade trott på subsidier. Utskottet tycktes ej heller vänta deita sednare, men dess förslag bade kommit för tidigt. Orden all bevillningr skulle lögga på de uslaste och fattigaste en afgift för ett ändamål, som de ej kände eller hade nytta af. Första artikelns förhöjning borde borttagas; den föreslagna uppbördsprocenten vore för högt tilltagen. Mioga instämde. — Östman och Andreas Benytssom önskade ett riksgäldskontoret måtte förskjuta medlen. — Strindlund ville påminna om ståndets beslut, stt i händelse ry bevililning blefve af nöden en progressiv afgift skulle utgå af den högre förmögenheten. — Voteringsproposition deröiver vore ock bifallen, hvarföre ståndet endast borde återremittera denna fråga i förbidan på voteripgens utgång. — Rutbirg kade aldrig med sin röst bifallit de 2 milliooDerno, men semma ständer som beviljat summan måste oci besluta om dess betalning. Nästa bankovinsts användande tillkomme mvästa ständer. — Per Mattsson nämnde flere försager, som väckts inom utskottet, sågom beskattning på !yxartiklar, köffe, giden 0. S. v., afkomst af tull på nu Törbudne Varor c. Jöns Ersson, Tobias Lind, Öbom, Chrislen Ardersson, Nils Jeppssön, Etik Andersson m. fl. talade alla för återremiss. Den ssttämnde trodde det vara likgilitgt för bälftenbrukarne och torparne om hela Danmöark blefve införlifvadt med Tyskland. Uvåtandet återremitterades, åtföljdt af Johan Johenssons motion.