Aftonbladet – 23 juni 1848, sida 1

Assenssidan. I Köpenhamn bildas nu en icke uniformerad frikår; den kommer ej att aflönas; men förses af staten med lifsförnödenheter, m. m. I danska tidniogar läses följande sorgeqväde af H. H. Nyegaard, öfver LÖVENSKJOLD, norsk f.ivillig, dansk löjtnant i tionde bataljon, död den 41 Juni 4848. Igjennem Denmarks Bögeskove gaaer Et diempet Suk med Aftenvindens Sus:n, Gravsangen over Norges Klipper naasr Og klioger alvossfuldt i Fossens Brusan; Esa Helt er död, men el hans Haitena n! Med glödende Begeistring drog han S-2-det, Og jublende han sank i Dödens Favn Som Oldtids Kxemper, kjeit og ufor:Rdet. O stolte, minderige Hedersdöd! At falda kempende for Nordens JEre, At ane Fremtds Himmel morgenröd, Oz om Ideens Sandhed Vidne vere! En Helt er dgd, men ei hans Helisery, Kiart funkler det fra Nordens Trillinastjerne, O maatte bort fra den hver Tasge flje, Og Seiersfakien blusse mod det Fjerne! POLEN. Posen den 8 Juni. I konungariket Polen, helt nära våra gränser, upprättas i grannskapet af staden Kalisch med största skyndsamhet ett ryskt läger för 400,000 man Trupper framrycka med ilmarsch från Lithsuen, Podolien och Wolbynien. General v. Pfuel skall, såsom det förljudes, redan i dag afresa till Berlin. Vår regeiing är lika litet overksam, med hänseende till de panslaviska rörelserna, som de hotande ryska demonstrationerna i konungariket Polen, ty om också i närvarande ögonblick intet är att befara af de sednare, så bar kkväl nu politiken så ringa stabilitet, att chancerpa hvarje ögonblick kunna ändra sig. Derföre utveckla våra militärmyndigbeter en utomordentlig verksamhet, och enligt trovärdiga berättelser skall inom kort icke blott en armå af 40,000 man sammandragas i Ofverschlesien och grefskapet Glatz, utan äfven trupperna i vårt hertigdöme och angränsande kretsar af provinsen Preussen förökas till 60 å 70 tusen man. Dessutom har hit ingått befallning att så skyndsamt som möjligt sätta våra fästningsverk i försvarstillstånd och genast befästa några smärre städer i vår provins, hvilkas läge är af militärisk vigt, såsom t. ex. Schrimm och Kosten. Såväl bär, som på nämnde ställen arbetas nu af alla krafter, och hvarje arbetare, som anmäler sig, finner genast sysselsältning. DE LAMARTINES TAL I NATIONALFÖRSAMLINGEN, den 12 Juni, då öfverläggningen om anslaget till verkställande utskottets utgifter var i fråga. Midt under den ängslan, som sedan några dagar nedtrycker allas sinnen, förundrar jag mig ej öfver de ord man här hört utta!as. Bekymmerfull oro har ej blott intagit allmänhetens föregvällningar, utan sjelfva styrelsens. Vi lyckönska oss öfver det tillfälle, som blifvit oss gifvet att taga till ordet. I går svarade vi öppet på alla de frågor söm eder kommission ställt på oss. I dag äro vi lika färdige, att besvara sjelfva nationalförsamlingens. Man har framför allt frågat oss om det vore sant, att strid mellan tänkesätten fanns inom den interimistiska styrelsen. Vi svarade, att man omöjligen kunde antaga, att personer, som utgjorde denna styrelse, skulle skilja sig från hvarann, derföre att några små stridigheter uppkomme dem emellan. Man kunde i sjelfra verket begripa, att ledamöterna af provisoriska regeringen af den 24 Febr., som bildats för den allmänna välfärdens skull — men måste begripa, att dessa personer skulle draga i betänkande att åtskiljas för några dem emellan uppkommande stridigheter, då de härigenom endast gifvit plats åt anarkien. Men efter den 24 Februari, hvarest är faran? Ingenstädes. Och om nu en stridighet uppstode mellan oss skulle vi ju göra oss sjelfva en heder af, att derom lemna nationalförsamliogen del? (Bifall från flere bänkar). Talaren förklarade, att han föröfrigt ej förundrade sig öfver allt det förtal hvarmed man anföll styrelsen. Det finnes två slags alldeles omedgörliga fiender, det ena, som ej kan förlåta denna styrelses medlemmar att först af alla hafva höjt ropet: lefve republiken! och det andra som aldrig kan förlåta dem felet, brottet att först af alla bafva haft lyckan och äran att proklamera republiken. Man förebrår oss att vi ej göra något som kan lugna landets sinnesstämnisg. M. H! det är ganska beqvämt, att alla dagar framkasta denna förebråelse mot styrelsen, och säga den hafva uträttat ingenting. Europa är rättvisare än j, M. H., som förekasta oss att bafva brustit på politik. Jag läser alla dagar förbandlingar inom Europas andra riksförsamlingar, jag genomgår alla dagar utländska journaler, jag emottager alla dar talrika adresser; och i sanning! i alla dessa förklaringar upptäcker jag ingenting, liknande en förebråelse, att vi brustit i en stor ledande tanke. Men denna tanke, hvilken är den? Vi hafva helt oförmodadt, och emot vår egen föreställning, den 24 Febr. kommit till det svalg som öppnade sig. Nåväl! hvad var då vår första tanka? Den bestod i att uppfatta den stora, allmicna rörelse i sinnena, som uppenbarade sig. Vi insågo genast, att man ej kunde återupprätta en. nedrifven styrelse, som oundvikligen skulle bafva ånyo dukat under för denna storm af svårigheter, hvilka under tre månader omhvärft oss, men hvarifrån vi snart skola befria oss, utan att landet behöfver frukta detta slegs diktatur, hvilken icke vi gilla mera, än de generaler, som bitkommit att i armens namn protestera deremot. Likasom de, protestera vi; vi protestera i fåderneslandets och frihetens namn (bifall). Vi hafva den 24 Febr. sagt oss: behöfves det endast en partiell förändring? bör man försöka att ännu en gång återupprätta monarkien? eller bör man genast proklamera republik? Vi hafva proklamerat republiken, och j hafven fastställt denna handling. Vi hafva ej proklamerat republiken allenast ur frihetens intresse. vi skulle då hafva varit män af kortsynthet; Vi hafva proklamerat republiken emedan vid betraktelse af monarkiens alla suecessiva fall — monarkiens, hvars spillror ännu ligga vid våra fötter — vi insett, att denna monarkiska form, efter utseende den mest förenande, i grunden icke var den starkaste och varaktigaste. Vi hafva proklamerat republiken, emedan, för att försvara AL or br omr ms rös man måsta föramnma all.