straffades vrålande, som hade fortfarit utan af brott. De ingingo i boningshusets veranda och sågo m:t Fesh på en låg stol, med en räknetafla på sina knän Nära ett vaxljus, som mede!st en glsskupa skyddades från vinden. Hon var en stark, korpulent qvinna, omkring fyratio år gammal, med obehagliga anletsdrag och ännu obehagligare uttryck. Henne: jusa hår hängde i orediga lockar på hennes gulbruna hals. Hon räknade och antecknade med ett förfärligt småleende de slag, dem en hvit man, hennes kusin, lät långsamt falla på det o!yckliga offret ör hennes vilda vrede, medan hon i. fin venstra land höll ett ur med sekundvisare, och gaf honom tt tecken hvar gång hen skulle slå ). Den sköna konstens lagar vilja icke tillåta oss att aga denna blodiga scen i närmare betraktande; men vi måste icke lemna oanmärkta tre svarta kropDar, som lågo skälfvande i konvulsiva dödsryckniasar på något afstånd från verandan, öfver hvars halustrad den olycklige slafven ver utsträckt. Den ena far kroppen af en ung mozambisk qvinna af ädel orm, hvars figur liknade ex antik NiobNära ienne låg kroppen af en yngling, lika reguliert bilisd, och icke låvgt ifrån dem kroppan af en stek eger. af en af dessa stammer, som bo nära eqveora i Afrika, och, föga gynnade af naturen, hafva nsigten, svarta som natten, och hvars slöa drag icke kunna tjena till modell för manlig skönhet. År det ni, herr Closting?, sade den hvita enken msider, sedan hon, utan att afbryta sin räkniog, castat några blickar på de båda gästerna, jag käner knappt igen er — kom närmare, jag blir strax edig. Etthundra fyratiotren, szde hon lågt för sig jeif, och skref några figurer på taflan. Jag undrar, ,;m han utbärdar med lifvet de sista sju. Git hoom dem litet långsammare! icke förrän jeg gilver ecken! sade hon till den hvite profossen och räkråde derpå, med långa pauser, efcer minutvisaren 0å klockan. Negern våndades uppenbarligen i den ista dödskampen, medan den tunga ehigoten, hyil(ea har en viss familjelikhet med dan ryska kantchun, sårade honom med hvarje slag rundt kring ans kropp och sönderslet honom i dess ömaste dear. D2 450 slagen, hvilka den omenskliga egarinsan lenna afton låtit för andra gången tilldela slafven, edan han om morgonen fått lika många, voro räk) Denna, liksom: många andra ecener i denn: berättelse, är fullkomligt sann och stödd på verkliga tilldragelser.