Aftonbladet – 19 juni 1848, sida 3

hvarefter K., som var en saflägsen slägtinge till doktorn, gör honom i tysthet den frågan, om det vore den ryktbare posten Bellman? Ssadan doktorn jakande besvarat denna fråga, yttr.de K. sin önskan att få höra ett prof på skaldens kända förmåga att imp-ovisera. Doktorn framför denna åstundan till Bsilman, som åter i sin ordviag sakta frågar doktorn: År han rik? — Ja. — Adelmodig? — Snål som en igel. — Minne man skulle kunna förmå honom att ge något till de brandskadade? — Kan du det, så är du en trollkar!. — Bellman fatiar sin luta, som vanl gtvis hängde på doktorns vägg, slår an några ackorder och begynner straxt derpå em den n.est rörande skildring om den olycka, som öfvergått de brandskadade och den belägenhet, hvaruti de befiona sig. Liksom den hårda klippan ierm vild trakt genljudar af de säll porda tonersa från en harmonisk kling, så örpnade sig K:s trångbröstade känslor för skaldens sång. Han stiger oroligt upp från sin sto!, sätter sig åter, stiger upp på nytt och nalkas dyktorn, samt frågar med ängslig röst: ;Man måste väl ge rågot?o — Ja visst. — Månne en riksdaler är nog? — Skåm nu icke ut dig. — Härefter satte han sig ver igen; men Bellman, som tydligt märkte hvad som föregick i den rike, men snåle mannens inre, ansträngde alltmer sin förmåga, och K., som derunder råkade i en allt mera upprörd sinnesstämning, springar åter upp gång efter sanoan, hvarefter han lika ofta ökade aen hjelp han erbjös, men som med låtsad indignation afslogs af doxstorn, till dess slu:ligen, vid beskrifningen af de döendes jemmerrep, mödrarnas förtviflan, barnens skrik, han alideles utom sig griper efter sin plånbok och rycker ut en femtiriksdalerssedel, fatiar hatt och käpp, trycker med krampesktig rörelse ssdeln uti doktorns band, under utrop: längre kan jag ej utbärda!v (Ur D. A.)