ret för den utgång sken nu sannolikt erhåller. pr RR TA s KONSTAKADEMIENS EXPOSITION 1848. IV. Naturen är Guds konsto.. Fast de svage dödlige icke mäkta njuta deisf under alla förhållanden, blir den rasande orkanen på det höghvälfda hafvet, eller det i aftonsolens glans purprade fjället i alla fall lika gudasköna uppenbare!ser. Hvad vi i naturen icke kunna athärda, kalla vi rysligt eller fult; då motsatsen hänförer oss till utropet skönt, herrligt! KE Landskapsmålningen kunna vi bäst fatta meningen häraf: den på en tafla sannt framställda naturen låter oss under alla olika omvexlingar finna, att det fula endast ligger i hvad som är — onaturligt. Tillfälle att saont uppfatta naturen bjuder ingen genre lättare än denna. Man behöfver ej resa utrikes för att se hvad som öfverallt finnes utanför fyra väggar. Man går ut bara, och skådar. Men denna lätta utväg föraktas ofta af kortsynte, som i sin kammarvishet sitta och tänka; så och så bör det vara för att enligt konsttermen göra sig bran. — Häraf det skolmässiga maneret, saknande både anda och lif. Gå då heldre och uppfriska ditt kännaröga med ett skådespel, det skönaste naturen bjuder: en soluppgång. Genom eldpilar låter Helios här ana sin snara ankomst; det flammar i östern, man väntar hvarje ögonblick se golen uppträda på fästet, ännu ett ögonblick och dess stråle helsar den klarnande rymden: Skymningen viker, alla föremål ljusna och sy-mas likasom förklarade. Grönskan, som under nattens mörker fått py friskhet, visar under ett glimmande daggnät ljuset och färgorna i en prismatisk glans. Foglarne uppstämma en enhällig chorus; fastän svagt, är på ingen stund af dagen deras qvittrande behagligare: de njuta af uppvakvandet likasom allt annat i naturen. Sinnet undfår ett ivtryck af belsa som tränger till själen. Menniskan firar under sådana ögonblick en gudstjenst, lika allmännelig för den kristne som för vilden och hedningen. Alli i naturen bär således en himmelsk gloria kring sin tinning; deraf kommer att hvarje konstskapelse, med natursanning utförd, med en oförklarlig makt slår an äfven på det råaste sinne, Det är denna uppfattning af det sköna åvarpå konsten tagit sitt uteslutande privileium. Må konstnären derföre icke sälja sin örmånsrätt för dev ringa grynvälling, som en förvänd smak tillreder; ty konstens skatter måste bära den snillepregel af sanning, som gör dem gångbara ölverallt. Att också konstakademien slutligen funnit Fetta vara ett oundvikligt axiom, bevisas af den nyligen utsatta pristäflan för landskapsmålning efter naturen,. Denna id uppstod här först i fjol, fast saken i sig sjelf är temHigen gammal. Mer än 60 taflor utgöra på expositionen lika många mer och mindre lyckliga försök att komma naturen nära i hvad man benämner land:skapsgenre. En kort anvisning på de förmämsta, är här endast meningen: totalintrycken öfverlemne vi åt åskådaren, likasom gub ben med skåpet då han säger: titta mans pål — Naturen kan man alltid sentera; derpå Går ordspråket ut, att det likasom säger sig sjelftp. Derföre har hvar och en, utan att vara kännare, instinkimässig känsla af hvad som är naturligt uppfattadt och sannt återgifvet i konst. Fahlerantz bör räknas som den svenska landskapsmålningens Nestor. Elias Martin, Hilleström och Bellanger voro antingen på utrikes botten utbildade eller här acklimatiserade parasitvexter; Fablerantz har, likasom den svenska furan, fostrat och rest sig sjelf ur den korftiga jordmånen. En större vue af RosenMabl, i en lugn poetisk ton, är det förnämsta af bans här exponerade arbeten. En utsigt af Pau i södra Frankrike intresserar kanske af de Bfrige mest: Pau har här något af norden; amen norden har ju också mycket af Pau. . Palmen är äfven ett resligt träd, som fordrar ingen vård, men trifves blott i glödande luftStrgek. Landskapsmålaren Palm har på sö