Aftonbladet – 17 juni 1848, sida 2

an då icke utan stor orättvisa hårdt behandla dem 108 hvilka man finner ett uppsåt att efter bästa inigt och förmåga förfara. Bkonsamheten skulle dock: träckas för långt, om man lät personliga hån-i igter förmå sig att antaga något hvarom man vorel jfvertygad att det goda som åsyftas icka kan på den: vägen vinnas, eller till och med att antagandets fö!jder skulle kunna I en viss riktning bli värre, än del: oläge heter man önskar afbulpna. Vill man beteckna beskaffenheten af den representiation, hvilken blefve den sannolika, ja nästan oundvikliga följden af den här föreslagna riksdagsordningens tillämpning, så kan man säga att det blefve en förmögenhetsrepresentation, något tempsrerad genom ett alltid betydligen undarlågset antal af de ringare jordbrukarnes ombud. Dot kan visst icke nekas, att en förmögenhetsrepresentation, om den blifvit nationen erbjuden t. ex. för 40 år sedan under Gustaf Adolfs regering, kanhända äfven be tyaligt sednare, kunde bli:vit med tacksamhet emottagen. Men kan den vara synnerligen kärtommen äfven nu, efter ce sednast vunna erfarenheterna? Vi ha ju sett en, såsom det allmänt förmodades, gansta fast och välordnad förmögenhetsrepresentavion på några ögonbiick ramla, ehuru den var skyddad af erkändt stora statsmannatalanger och grånad politisk fyndighet. Ett dylikt exempel förtjenar at: man aktar derpå, särdeles om det befinnes att fenomenet icke är enstaka. om det befiones att här rör sig en alitnännare önskan efter representativa för fartningar, som tcke äro grundade på förmögenhetsprincipen. De första uppenbarelserna af dessa rörelser äro, såsom man vet, icke så oyligen tillkomna: de hafva rönt ett ganska talrikt och ganska kraftigt motstånd. Bland de icke få motsiåndarne till denna riktning har det varit temligen allmänt antaget att heia denna verksamhet icke hade någon djupare grund, att det vore endast en öfvergående nyck, framkonstlad genom några få synnerligen elaka och dumdristiga tongivares tillgöranden, eller till det högsta en politisk förkylning, lätt fördrifven ge nom en liten åderlåtning eller ett svettmadel. Men får icke dömma alltför hårdt dem som gå till väga efser en öfvertygelss, om man också icke begriper huru de egentligen kunnat s2omma åt den. Så länge det ännu kunde synas med nsgon grad af savnolikhet tvifvelaktigt, huruvida äfven i detta land fanns någon allvarlig önskan för en representationsförändring. har det, efter mitt förmenande, varit deras pligt som påstodo att så var, att söka derom bereda sina vedersakare til:fyllestgörande upplysning. Det är icke osannolikt, att denna upplysaing nu mera kan anses vara i det närmaste vunnen, genom det sätt hvarpå de öppnade tillrällena, att i denna angelägenhet uttala en mening, i allmänhet blifvit bagagnade. Ty huru mycken skröplighet man än må tillägga petitioner och opinionsyttringar, och ehuru föga den som i sådana deltager derigenom må hafva ådagalagt sin benägenhet eller sin förmåga att undergå en examen i statsläran, så urskiljer dock lätteligen den som vill, hvilken betydelse de hafva för sjelfva saken, och i länder, der man förstår sig på politiska symtomer, tager man sig väl till vara för att bemöta allt sådant med förakt eher likgiltighet. Så vidt jag kan bedöma förhållandena, utan rcinsta veterlig benägenhet att låta omdöraet bestämmas a förut fattade meningar, äro de oegennyttige, upp!yste och sansade män här i landet, som anse närvarande representation böra bibehållas, eller representations:rågan likgiltig, eller tjenligt att den till en obestämd framtid uppskjutes, ganska få till antalet, om också de icke saxnas, som helst se att allting blir så som det är. Liksom jag tycker mig kunna på goda grunder an aga, att en för vissa gina förhållanden lämplig och fullt ändamålsen!ig reproseotation skall kunna grundas äfven på klassvalsprincip. likaså fulikomligt är jag öfvertygad, att såsom en frukt af det sätt hvarpå detta 1-nds ståndsrepresentation utöfvat sin makt, klassvalsprincipen nu hot vårt folk saknar nästan allt förtroende, och att således ett försök till ett representationsförslag, om icke till syftningen, dock till verkningen nu mera faller alldeles tillssmman med ett försök atvt göra ingenting, eller kanhända är ännu värre, såsom ännu mera egnadt att reta sinnena. Ått förmögenhetsprincipen, att nationens fördelning i två klasser, förmögna och mindre förmögna, någonsin skulle här i landet vunnit burskap eller också i detta ögonblick vara på väg att mer än någonsin förvärfva sig tärlek och anseende, det vågar jag högligen betvifla. Jag tror icke att något representationsförslag nu kan vinna så mycket bifall som erfordras, utsn att det är hufvudsakligen byggdt på grunden af atlmänna val. Rogeringen tyckes hafva uttelat sin mening vara för de s. k. samfä!da valen. När en princip blifvit i sin tillämpning modifierad, så kan en dylik modifikation benämnas olika efter den ena eller den andra af dess beståndsdelar. Äfven härmed får man icke vara så noga, om man vill göra ett billigt afseende på de svåra omständigheter, under hvilka modifikationsarbetet kan hafva försiggått. När fråga är om något praktiskt, så beror det mindre derpå hvad det heter, än derpå huru det verkar och bvsd resultatet blir. Hvad vittna nu representationsförfattningarnes historia för resultatet af en förmögenhetsrepresentation, af en sådan representation, der de förmögnare äfven, enligt lagens lyde!se, vid valen utöfva en öfvervägande ioflytelse? Utan tvifvel kan en förmögenhetsrepresentation uppfylla under vissa förhållanden en ganska stor och vigtig bestämmelse. IDer förmögenheten är representerad, der håller man hårdt i tömmarna för ordningens och de vunna poMlitiska rättigheternas bevarande; den maktegande lå ter icke dela med sig, allraminst nedåt; den sörjer lgansta väl för den högre industriens befrämjande särskildt den industriens, hvari den större delen a Iden högre förmögenheten i landet är upptagen, vare Isig åkerbrnk, handel eller manufakturer; man lefve; på en stor fot, bygger jernvägar, hamnar, kanaler loch inlåter sig i andra storartade och nyttiga före;Itag, äfven i ett dyrt försvar, om vinden vrider sig låt det hållet. Det går På det sättet temligen vä ; Itill en tid; det kan till och med hända att mar flkan berömma sig af ett stigande välstånd, i syn .Inerhet på få händer: men det säkra är, att lande kommer I skuld, att skatterna ökas, att finanserp Iförderfvas och att, när det då en gång tager emot lalltiog med ens går sönder. Men pu är efter mit d förmenande ingenting mera sannt konservativt, är att hålla ett lands finanser i ordning. Man må säg: -Ihvad man vill, det är intet blott bondprat att dett folk är ett fattigt folk, som om der husbållas rätt kan fullkomligt hålla sig uppe och med lämpor oci småningom bestå sig allt hvad det behöfver, blot det icke tror sig behöfva för mycket, men som nä dact finanser komma ned. endast ganska långsam PM omm I