Aftonbladet – 16 juni 1848, sida 2

— I de med dagens post hitkomna danska tidningar finnes ingenting, som föranleder alt! tro det spridda ryktet, att hr Änd. Afzelius, som ingålt i danska armåen såsom frivillig, skulle hafva stupat i någon af sista striderna i Slesvig. Det torde derföre kunna anses vara alldeles ogrundadt. — I den uti Lund utkommande Nya Skånska Correspondenten meddelas följande: Helsning och farväl till Lunds Studenter af de till Danmark, som fiivillige afgående Upsala Studenter. Lunda Studenter! Vi komma från Norden; från Odinlundens kronor bringa vi en varm helsniog till Eder, bröder på Lundagård. Upsala Studentcorps, varm för Sverges ära och Skandinaviens heliga sak, har sändt oss, för att genom 0ss infria sin andel i de löften, som i festliga, oförgätliga stunder gåfvos af bröder till bröder. Vårt uppdrag är heligt såsom vårt beslut, att lemna det bästa vi ega, våra svärd och vårt lif, till brödernas hjelp i det krig, som Danmark, Skandinaviens förpost i söder, förer mot tyskt våld och en illa begripen tysk nationalitets eröfringslusta. Svenske ynglingar, förstå vi äran, och brinna af begär, att i de danska leder visa, att ett svenskt handslag gäller ej blott i lust, men ock i nöd, och att bakom det svenska ordet står en man. Vår tid är kort ibland Eder; men vi se kvarandra åter: dock skulle det ej bända, att vi alla komma, så beklagen oss ej, utan :acken med oss Gud och sänden någon gång en :anke till den säkert för Eder alla dyrbara hög, iom gömmer i stilla frid en svensk students stoft. Varen öfvertygade, att vi äro beredde på allt, på faran, på döden; icke silfver och guld, icke skimret if bländande hugskott har lockat oss; vi gå, derföre Itt vi äro svenskar, äro studenter, och fordra intet innat af vårt älskade fäådernesland, än dess folks och dess ungdoms välsignelse. Kommen JI efter, välkomna i Edra bröders famn ill en lek på det hårdaste allvar! Farväl! Farväl! ty timman lider — I Sverges namn vi måste gå Till faror och till heta strider, Att hvita, röda rosor så Uppå en jord, der våldet sliter Bit ifrån bit ur Dnmarks bröst. Gud med oss! Svenska svärdet biter — Det är vår lösen och vår tröst. Till svepduk Skandinaviens fana, En torfva jord, att sofva i, Må blifva slutet af vår bana — Mer önska, mer ej fordra vi. Öch kanske någon mö i norden, En flicka väfd af sol och vår, Minns oss och dessa afskedsorden Och belgar oss en osedd tår. — LA — AL sm