Mon viljen j få begrepp om kolorit, så gån alt se N:o 98 af IVahlbom, Gustaf Adolf i slaget vid Stum räddad af Erik Soop. Se der något som duger! Med hela den lätthet, som en inöfvad säker teckning medgifver åt penseln alt röra sig, har konstnären här presterat cn tafla, värdig de gamle Nederländske mästarne, klar och saftig, som de målade. Hvad lif och rörelse i denna grupp! Kungens hvita springare skyggar undan, Soop störtar fram på sin svarta häst som en räddande engel, och den lilla raggige stepphästen med kroaten, som rycker i konungens fältbindel, hvilken densamme behändigt lyckas vränga öfver hufvudet; allt företer det ögonblickliga i ett nu, som utmärker alla stora händelser och handlingar. Det friskar upp synen likasom sinnet att skåda dylika mästerverk; man härdar ut med en ny kraft l Under titel 4rbeten af andre konstnärer och konstälskare, något hyperboliskt att rätt begripa, står Carl Dahlström historiemålare. Han har här en intressant större tafla Revy på Ladugårdsgärdet vid H. M. Kejsar Nicolai besök år 48538,. Rik i gruppering och med ferm pensel alla prima måladt. Skada att man sällan får se en tafla af denne skicklige konstnär, som endast behöfde ett friare utrymme för sin verksamhet att visa hvad han förmår. Bataljfältet är hans rätta element: de taflor han i denna väg målat för framlidne konungen, bevittna att Dahlström i denna gren af konsten hos oss står främst. Lundqvist har begagnat ett intressant ämne: Gamle kung Gösta vid Margaretha Lejonhufvuds dödsbädd,. Vackert tänkt, fast något teatraliskt i uppställningen. Det ser ut som den skoningslöse liemannen på en gång farit öfver allt hvad lif och anda heter i taflan. Kungen åtminstone borde väl varit litet kryare, ithy Katrina Stenbock ej var långt borta. IVestin har under n:o 25 och 26 tvenne taflor, doftande af den gamla så kallade goda tidens mysk och rosenpomada. Skönhetsgudinnans födelse är, jemte Diana och Endymion, dråpliga allegorier, med en katalogen åtföljande beskrifning till de enfaldigas tjenst. Fastän alltid i akademiskt hänseende af en viss förtjenst, äro de, jemnförde med Thorvaldssens kompositioner i samma väg, alltför mycket gengångare från Bouchers slippriga tidehvarf, och lemna ett intryck, alldeles som det en vacker osanning gör. Sandbergs n:o 3, Gustaf Adolf och Oxenstjerna, är klarare måladt, än hans större taflor. Som kostymbilder, för tidehvarfvet upplysande, äro de för hvarje fosterlandsvän af intresse. Andersson har i n:is 467 och 468 synts taga ofvannämnde genretyp till mönster. Konung Erik XIV:s trefnad inom sin familj är lyckligt tänkt. Det gilves verkligen sådane ögonblick i lifvet, fast ordspråket blifvit en ironi. Man behöfver ej vara kung för att njuta af dem, fast man då rättast kan räknas lycklig som en kungx! 24 (Forts.)