IJIVE UU HaDULSTIR AC. KONSTAKADEMIENS EXPOSITION 1848, ; I. Fordom ansågs historiemålning betyda mnågot; nu för tiden får man bara små historier. Likväl då detta icke är konstnärens utan vår tids smak med sin salongkonst, så bör man mindre undra öfver alt de flesta af våra akademister, hvilka tråkat igenom åtskilliga intressanta prisämnpen från hedendomen, äro glade att, då de derigenom vunnit en pension och kunna resa utrikes, gifva det förra på båten och kasta sig på genremålning. Så hafva utan undantag på sednare tiden alla gjort. Imedlertid tillkomma hvarje år åtskilliga mer eller mindre vackra ämnen (se t. ex. N:o 208): Hero och Leander, Thetis, Iris och Morpheus. Dylika gamla aktningsvärda hjonelag uppbådas ännu i våra dagar till tjenstgöring, hvilket på det hela är obilligt begärdt. Allegorien tillhör ej vårt tidehvarf; det önskar lefvande handling, ej dessa ömma och rörande fadäser, som på sin höjd kunna senteras af gamla nåder och renhåriga kammarjunkare. Då man sparsamt gömmer på det rika förråd af ämnen, som vårt lands ärofulla och minnesrika historia erbjuder, låter man i stället ungdomen försöka sig i bibliska historien. Den är ofta intressant nog. Fem af akademiens elever hafva sålunda för i år sökt visa huruledes Abraham bortvisar Hagar. Horace Vernet har visat det förut. Momentet är det samma. Handlingen föregår på följande sätt: Fader Abraham, som, i parenthes sagdt, stod under toffel, och bodde i tjell, kände ej till kammarsystemet. Derföre måste Hagar bort. Jag rår inten, tyckes gubben säga. Fast han pekar bort, kostar det på gubben. Skall jag? svarar Hagar och låter ögonbatteriet spela. Men Sara satt, såsom skriften säger, bakom tjelldörren och log; och bort måste tjenarinnan. Sådant kallas mnuförtiden helt simpelt att få gå i olaga tid. Af de i prisämnet täflande har Staaff både poetiskt och techniskt visat sin öfverlägsenhet i att uppfatta och att utföra ämnet. Hans målning är i god gedigen stil, som en historietafla höfves. Här är Hagar den förkrossade slafvinnan inför sin herre, och det hela har en sann österländsk pregel. Dernäst förtjenar Anderssons tafla som målning nämnas. Hagars hufvud är der vackert, fast figurens ställning ger det ett kokett uttryck, och den gröna kjorteln stöter på en Maja Stinas. För öfrigt har det Orientaliska elementet förbisetts af de flesta: tältet och andra accessviter t. ex. äroi alltför modern stil. Abraham pekar med sal. Lindströms stora gest, alldeles som signalgifvaren vid jernvägsbanor. Decamps, Eugene De la Croix och Horace Vernet äro de, som i vår tid bragt Orienten på modet. Algiers eröfring öppnade vägen för ett pärmare studium; dessa mästare hafva också i Frankrike en här af efterbärmare, Som under pretext af Egyptier och Araber måla pepparkaksbruna fysiognomisr på ren och molnfri azurgrund. Men för kostumen har man tillräcklig vägledning i ofvannämde mästares många arbeten för att undvika löjliga misstag. Andersson har i Josef säljes af sina bröder, en tafla, förtjent af uppmärksamhet och visande konstnärens förmåga som kolorist. För de damer, som vilja lära sig dåna, är tillfälle att hos kejsar Augusti syster Octavia genomgå kursen. Så kapitalt som Virgilius bragte henne ur koncepterna, tvifle vi att mången annan kan göra det. Se hrr Staafs och Blommers prisstycken för 41847, båda förtjenstfulla som taflor, fast hjertans tråkiga ämnen att göra något utaf. Det lära de bäst sjelfva veta. Af Blommer, för närvarande i Paris, saknas större arbeten. Den altartafla, Christi uppståndelse, som konstnären målade straxt före sin-afresa, hade varit ett värdigt prof af hans talang och gifvit relief åt expositionens historiska afdelning. I det stället finnes här en altartafla under N:o 9 af Kraft, Frälsarens död på korset; ett i allo bedröfligt storverk, hvarvid man frestas utropa Herre Jesus! Att med minnet af en Rubens och andre store mästares i denna väg utförda kompositioner, kunna prestera ett dylikt machwerk är endast förlåtligt som ålderdomssvaghet. Men buru många kraftiga män hafva ej på höga ålderdomen presterat storverk? Titian 1. ex. arbetade ännu vid 99 ars ålder, då pesten bortryckte honom. Se hans tafla i Barberinska palatset i Venedig; den står ännu på staffleyn, och paletten är bredvid, som han för 272 år sedan lemnade den, Men sägen, hvad färger nyttjar vår konstnär på sin palett? Icke är det hvarken terra Altalia eller terra Cassel i dessa skuggpartier — kanske