Aftonbladet – 13 juni 1848, sida 3

gor i tidningarna, så skola de snart finna, alt just de, som motarbeta friheten och reformerna samt gerna vilja bibehålla arbetsklassen i förtryck, äro de som mest ropa mot kapitalerna. Den minsta eftertanka visar likväl att detta är en just för arbetaren vådlig och förvillande lära. Ett land, der inga kapitaler finhas, är ett fattigt land. Om det icke är fråga om mer, är att uppodla några tunnland jord, så fordras dertill, att den som odlar, skall kunna betala arbetaren dess lifsuppehälle, intill dess afkastning af odlingen vinnes, samt att förskaffa verktyg och dragare. Dessa förskottsvis gjorda utgifter kallas kapital; och om det icke finnes, så kan icke heller något arbete blifva af och arbetaren ej heller få dagspenning. På samma sätt är det i städerna, till exempel med husbyggnader: om icke några kapitaler finnas, för hvilka hus kunna byggas, så komma äfven murare och timmermän att sakna förtjenst, Ju ymnigare kapitalerna deremot äro, desto mera arbetsförtjenst uppstår, emedan kapitalisten antingen vill göra sina penningar fruktbärande och derföre nedlägger dem i industriföretag, sådana som odlingar, fabriker och dylikt, till hvilka arbete erfordras, eller ock består sig större beqvämligheter i sitt enskilda hem och för sin person, hvarigenom handtverkare få sysselsättning med tillverkning af möbler, målning, förfärdigande af kläder, m. m., och hvilket i sin ordning gifver afsältning åt fabrikanten och köpmannen. Kapitalernas och arbetarnes förmån är derföre oskiljaktig, så vidt man nemligen iakttager att kapitalerna icke genom författningarna hopas på alltför få händer eller inom vissa privilegierade klasser, hvilket likväl sker bland annat äfven om man genom förbud vill tvinga mängden att skatta med högre priser till förmån för några få, som kunna taga hvad de vilja för sin vara. Äfven bör det ihågkommas, att de rikare icke må, genom uteslutande rättighet till lagstiftningen, kunna nedtrycka den fattigare klassen och på densamma kasta den drygaste delen af beskattningen. Derföre har man jemväl alltid ansett det utgöra ett af de förnämsta föremålen för styrelse och statsvetenskap att samla rikedom och välstånd genom befordrande af handel och näringar. Sådant har alltid utgjort statsmännens ära. Alt utrota kapitalerna och göra ett land fattigt, är ingen konst. Men den som lider mest derpå, blir alltid tll slutet den mindre bemedlade och arbetande delen af befolkningen.