Aftonbladet – 8 juni 1848, sida 4

(Införes på begäran.) Ur en Handtverkares Minnesbok. Nu tidsandans brytning med krossade slag Vår åldriga endrägt afsvarit; Förkastelsedomen gått öfver vårt lag, Vår vädjan förbjuds — då man efter behag Vår rättighet redan afskurit.. Månn detta är order ur vishetens bok, Som urgamla Skrået har dödat? Så tag ock ifrån oss ett tryckande ok: Det utländska kram — lik en slingrande snok —Hvars tärande gift öfverflödat. Ja, utändsk tillverkning med snabbaste gång Så städer som byar begjuta, Och penningen gör ifrån riket ett språng; Om Svez I Dia arm vore dubbelt så lång, Din hand fick den ej mer omslate. De gåfvor, som utgå till hedningars land, Nog komma tillbaka af Herran. Becänk ock — de gils af en frivillig hand, Att stör:a dess afgudar, slita dess band, Och undsätta Brödern i fjerrar. Ack! vore det möjligt från hemlandets strand Den främmande lyxen förbjada: Då hundratalstusen med arbetsam band, Fick föda, fick kläder, gaf skatt, och ibland Man börde dess fröjdesång ljada. Hvarför ska vi trampas? — och Adelns skrå, Hvarför bör ej detta ock falla? — Nu lärlingen hastar från mäs.aren gå X! ångt förr än han hbalfparien lärdom kan få. —T:ll slut bli vi fuskere al!a. Snart intet kan göras i prydelig form, — Allt måste från utlandet hemtas. — O Svaa! — bär syaes ju tydligt en norm Mot näringsfrihetens förälskade vurm; Med sanningen borde ej skämtas. Se! skat!erna ökas betydligt hvart år, Den fa tiga skaran ock ödkes; Hanrd:verkaren modfäålld och arbetslös står, Från maka och barn dryper lidandets tår; Med u:mälning skatiea dock sökes. Är det den långvariga freden som lagt Den dubbelskatt folket beturgar? Nej! Ronnebys ångkittlar, — så är dot sagdt: — Privattankers vinning ha äfven tillbragt Det onda, som nu bland oss ljungar. Om mered, försnillning och smuggling. tog: slut, Det skulle befrämja vår lycka; Ty dessa tre furier veta ej hut, (Ursäkta jag säger min mening rent ut!) De kämpas att landet förtrycka. Se kyrkorna darra, papisten han ler, Och juden åt guldet ses mysa, Och ljusvännen trotsig i barnesk jag ser, Den smägtande qvinnan så skälfvande ber, De fromma i landena ry:a. Jag tänker, jag undrar och grubblar med skäl Pi Riksdagens våldiga gubbar, fom bortsiösa tiden med trätor och gräl, Hvad kärlek för landet bevisa de väl? De rikaste skogar bli stubbar. I pannorna kokas ja vinteren om Den kräfta, som musklerna fräter. På skog och på kirna görs Skandia tom. Lägg bränningen ned, ech till torgen inkom Mod bränsle, med korn och potä!ert Hvi ökas i riket nu brott uppå brott? Jo, straffet blir makliga hvilan: Åt råsarne byggas nu kostsamma slott. Förr glesnade dessa af domen de fått, Som lydde: att dö under bian. Se staden, den moderna sänder omkring, Från denna sig upproret sprider Från stat och till stat, lik en rullande ring, Och menniskor ifras för önskade ting, Och ge sg i blodiga strider. Vi önska ej tvädrägt; men egde vi rätt, Vi önskade Skrået tillbaka; Dock likväl förbäwttradt, begripligt och lätt. Till yrkenas framsteg på säkraste sätt. OQO Konung, vå: önskan bejaka! . För sjöfart, för basdel, för jordbruk och allt Här görs ve:onskaplig inrättning; Men hasdtverkeriet behandlas så kallt. — Arbeta till skatten: det blef oss befallt, Men föga till verkstans förbättring. För konung ech land vill vi våga vårt blod, En ed skall vår trohet bemanna. O, må blatt ej humgern försvaga det mod, Som eljest kan pröfvas med hammaren god På kommande fiesdes panna! J. C. Lansf. Se EEE