(Insändt.) ETT OCH ANNAT OM KONGL. MUSIKALISKA AKADEMIEN. Det är en erfarenhet, ingalunda ny i vårt kära fädernesland, att, om man vill ha någonting rätt ångsamt, ensidigt eller bakvändt uträttadt, så behöfver man för detta ändamål endast tillsätta enl kommitte eller upprätta en akademi. Huru långt . ex. är det kommet med den ordbok öfver svenska l språket, hvilken svenska akademien af sin instiftare ick uppdraget att utarbeta, hvilka märkvärdiga resultater har landtbruksakadamiens och i vissa fall de fria konsternas verksamhet åstadkommit? Hvilka stora agronomer har den förra bildat, hvilka utmärkte arkitekter t. ex. den sednare? Men om dessa akademier icke utöfvat något öfvervägande inflytande på snillet, konsterna och landtbruket, så finnes dock en bildningsanstalt, som jemförd med del nyssnämnda icke uträttat det ringaste; jag menar musikaliska akademien. Det finnes mig veterligen ingen utmärktare tonkonstnär, som i denna grundlagt sina kunskaper och sin färdighet; den har ej ens att uppvisa en enda musikelev, som höjt sig öfver medelmåttan — och likväl kan man ej neka, att svensken eger både öra och sinne för musiken, samt såsom bevis derför åberopa många aktningsvärda namn, ej mindre af bortgångna än ock ännu lefvande sångare och musici. Hvadan kommer då egentligen detta beklagliga förhållande, hvad är orsaken att ingen mästare i denna vackra, upplyftande, på bildningen och sederna så mäktigt inverkande konst, hittills utgått från denna skola, och om än fordringarne i detta afseende, i betraktande af det ringa statsanslag akademien årligen uppburit, vore öfverdrifna, hvarföre har likväl så mången fuskare eller dilletant derifrån blifvit vi.sordad ega kunskaper och skicklighet dem han i högsta grad saknat? Eller, om det tillåtes en annan fråga, som går något mer rättfram på saken: hvarför har musikaliska akademien i Stockholm, i stället för att grundlägga djupa studier och utveckla en mera ovanlig skicklighet i harmoniens sköna konst, verkat alldeies motsatsen, gynnat ytligheten och nästan uteslutande ansett som sitt högsta problem — bildandet af några medelmåttiga organistelever. Svaret på alla dessa frågor behöfver, för att undvika al vidlyfiighet och ändock icke sakna sin öfvertygande bevisning, såsom anledning till dessa beklagliga och ömkliga förhållanden, endast fästa uppmärksamheten derpå, att detta vetenskapliga institut för det första aldrig haft någon verklig musikus till styresman, och för det andra, att lärarepersonalen, med undantag af några få aktade individer, bestått af kompletta odågor, de der saknat ej mindre den för undervisningens behöriga gång högst nödiga theo Locka underbyggnad, än ock den praktiska färdigeten. Det torde derföre icke vara ur vägen att något litet blicka inom detta bildningens tempel, der under anförande af en bland jurister erkänd musikus och bland musici erkänd jurist uppspelas rätt sDYgga themata. Huru stilla man än trott sig stryka sina drag, har likväl en och anpan ton kommit till förf. öron, och af deppa anledning har ban icke velat underlåta att på ett och annat ställe göra sina förfrågningar för att få reda på tonarten. Huru han lyckats härutinnan, kan inhemtas af de upplysningar han härmed har äran lägga urder allmänhetens ögon och tror sig göra så väl staten en tjenst dermed, att ban i sin rätta belysning framställer ifrågavararde akademi, gom isynnerhet den musikaliska konsten. Hvilka konsiderationer, som vållat att de stora tidniogarne icke upptagit de flerfaldiga gånger I Iandsortsbladen förekommande, mot Kongl. Musika