lande och arbetsplanensuppstäilning, att det näs, som sammanbinder staden med Södermalm, fordom varit en af klappersten och sand bildad naturlig fördämning mot Mälaren, visat sig vara alldeles oriktig; ty all den rensning, som från vattenytan ända till 43 fots djup derunder blifvit förrättad, har endast bestått af sten, grus, tegel och andra fyllningsämnen, blandade med jernoch trädarbeten, samt ett icke obetydligt antal kanonkulor; det är således intet tvifvel underkastadt, att hela bredden mellan södra bergen vid j-rnvågen och Räntmästaregränd, vid Stockho!ms anläggning varit ett öppet sund med 30 å 40 fots djupt vatten och Målaren, före samma tid, att anse som en vik af Saltsjön. Stockholm den 44 Mars 1848. N. Ericsson. (Insändt.) Utdreg ur ett bref från landsorten. Ibland alla de märkvärdiga händelser och förbållanden, hvilka inträffat detta underliga år 1848, är ej det minst märkvärdiga den ställning Sverige intagit i sin yttre politik. Få år hafva förflutit sedan Carl Johans bortgång, denna furste, dynastiens stiftare, som trodde sig säkert grunda Sveriges framtida lycka och säkerhet genom ett politiskt system, som tryggade dess neutralitet. För detta neutralitetssystem offrades Pommern, måhända Finland; — ja, kanske äfven möjligheten af ett fastare föreningsband med Norge, än det närvarande. Vi erna ej nu ingå i pröfning om denna politik var rigtig; men Sverige fick på allt sätt dyrt betala den, ej minst genom uppoffringen af gamla inrotade nationalsympathier. Uaderligt är ej derföre, att Sverige nu, sedan dessa offer en gång blifvit bragte, önskar få njuta någon frukt af desamma. Hvem hade imedlertid kunnat ans, att denna Carl Johans statskonst skulle så snart sättas till sitt inre värde i fråga, och det vid den första och minsta anledning till krig. Neutraliteten står på spel genom svenska armeens koncentrering och dess öfvergång till Fyen, hvilken demonstration, genom tusen förvecklingar (t. ex. någon famös befälhafvares hetsighet), kan föranleda krigsfacklans tändande öfver hela Europa. År då denna demonstration nödvändig eller ens nyttig? Nödvändig är den ej — låt dem som börjat kriget, utan att försöka underhandling, sjelf utföra det. Nyttig är den ej en gång för Danmark, som deraf kan förledas att stämma sina påståenden för högt. Kunna vi vinna någonting derpå? Eröfringar äro ej tidsenliga. Månne dynastiska fördelar? Gud förbjude att några sådana komma ens i öfvervägande. Februarirevolutionen i Paris har gifvit klaven till furstars och folks ömsesidiga ställning. Man säger att tyskarna skulle kunna först eröfra hela Danmark, sedan Skåne, och således äfven hota vår sjelfständighet. Risum teneatis amici, se der ett förutseende! se der en försigtighet! — som äfven kunde bli ordspråk. Iden är stor, i sanning stor som en väderqvarn. Man säger vi skola understödja våra stamförvandter; ingen kan dock säga, hvem som har rätt i frågån, och äro vi ej äfven af samma stem som Tyskarna? Låt dem, som gjort de skandinaviska löftena vid brorskålarne i Köpenhamns ridhus, lösa dem. Månne de stora magterna anse en beväpnad intervention nödvändig? Hvarföre uppträda de då ej sjelfva? Månne vi svenskar ej just nu gifva en föreställning om fabeln: Katten och Kastanjernar? Månne grannen i öster ej nu i mjugg skrattar öfver sin fiot att ha fastläst de svenska krafterna vid ett onyttigt företag, till hvilket de smickrat oss fram, och således hindra oss att framdeles taga ett sfjelfständigt parti? Hvad kunna vi deremot förlora? Allt, ty vår tappra armåe kan ej strida emot öfvermagten. Oaktadt man rffictellt förklarat, alt svenskens vana är ej att räkna sina fiender, att om Sveriges Konung sätter sin ära i pant, så är det svenska folkets skyldighet ait återlösa densamma; samt alt bakom hvarje ord bör stå en man), så står dock Napoleons sats qvar, att lyckan åtföljer de stora bataljonerna. Hvad kan armbens återkomst, slagen och demoraliserad, ha för inflytande i npärvarande tidpunkt? Säkert är att en sådan här, som den vi nu ha, skapas ej i en hast. Det verkliga behofvet af densamma kan snart komma, och då är ångern öfver dess lättsinniga uppoffrande för sen. Visserligen säger man att vår handel ej skalllida genom våra demonstrationer. Man säger sig ha förklarat vilja fortsätta bandelsrelationerna, osktadt desamma. Samma vishet ligger i denna mening, som i försigtigheten att vilja förebygga Tyskarnas eröfring af Danmark och Skåne. Liksom hamdel och kredit af en diplomatisk not kunde tryggas och uppehållas! Ställningen på platsen är bästa beviset på det afssende man fästat dervid. Nej, handel och rörelse, redan skakade, afstanna ytterligare, förlagerna försvinna och arbetares svårighet vexer att ärligen förtjena sitt bröd. Hvad kan ställningen landet deraf blifva? ) Sveriges underhandlare får härvid icke vara pratsjuk! — tv — (Insändt.) ETT OCH ANNAT OM KONGL. MUSIKALISKA