Aftonbladet – 27 maj 1848, sida 3

bladet föraktades af allt upplyst och sansadt folk. Den enfaldigaste skäll inse slit detta, ors han blott fäster sin uppmärksambet dervid, att påståenden af sådan art, att de ovilkorligen bade föranledt åtal, om de förekommit i någon annrn tidning, fingo passera fritt i Söndagsbladet. Härjemte förekom, att om ock Söndagsbladet någon gång yttrade sig emot något verkligt missbruk, eller tog försvar emot någon oskyldigt sngriptn, hvilket visserligen stundom int äffade, så hade det lika ofia eller oftare, såsom föremål för s:na pol.shistorier, valt slagsmål på krogar, kaffehus, uppebillsställen för liderliga qvinfolk och andra ställen, samt sökte derigenom vinna anbang och sympatier företrädesvis ibland dem, som älska lättfärsigheten och rjelfsvåldet. Någon anda af verkligt nit för o:dning, pykterhet, sedlighe!t, arbetsamhet eller allsarligt ifrande för det rätta och sanna, skall man förgäfves söka i alla Söndagsbladets årgångar. Effekten bäraf var ögonskenlig. I stället att Söndagsbladet hade kunnat verka åtskilligt godt, öm det med sllvar, med moderation bagge fullföljt de anmärkningar, som kunde ega någon verklig grund, tog nu större delen at den bildage pudkken polisens parti, ansåg Söndagsbladet endast sisom en målsman för pack och slödder, och öfvergick kanhända derigenom på sin sida till en ensidighet, som motverkade det syftemål, hvilket hade kunnat vinnas genom et: nnat förfarende af Söndagsbladet. För detta biads framgång, såsom pöbeltidning, kunde detta val vara en fördel, derigenom att det förvärfvade sig väpner eller anhängsre bland dessa fiender ti!l all slags polis, både god och dålig, hvilka stryka kring gator, torg och bamnar iättja och fylle: i och intet högre önska än att, fria från all besvärande uppsigt, bafva fritt spelrum för lättfärdigbeten och sjelfsvåldet; men nigot verkligt gsgn uppkom icke deraf. Jeg har i detta afseende samtalat och rådfört mig med många tänkenda personer ibland arbetsklassen, som alla delat den här uttryckta tankan, och sagt mig, att orsaken hvarföre Söndagsbladet det oaktadt köpes och läses på en mängd verkstäder 1. m., numera egentligen endast ligger i nyGkenheten att få se hvem det är som Söndagsblsdet för den gåpgen har att skälla på, såsom flere uttryckt sig. Dearjemte är det ock sanat, ait en och annan på sednare tider, sedan representationsfrågen kom å bane, föreställt sig att de arbetande klasserna der hade en försvarare för sina politiska rättigbewer: detta bör till ett kapitel, som lingre fraw, i det följande, skall betraktas. Jag anhåller nu att få viss, buru Söndagsblaset begagnade sig af upprörande noveller, för alt reta sinnena hos dem, hvilkas omdöme icse är nog utbildadt för att skilja det verkliga i bestående förhållanden och timade händelser fråa den diktade skugga, som en novellförfattare, under den poetiska framställningen, om mar så kan kalla det, gifver sina tzflor, när ban önskar, alt det ljusa deruti må rätt framstå. Så ipnebålla t. ex. numrorna: 4, 5 och 6 af 1846 års årgång en berättelse, kallad Stölden på Hvita Dufvan, som, i ett oädelt och vårdslöst språk och med fullkomlig brist i ästhetiskt bänseende, Lk-äl framställer gräsliga taflor af rå vilehet hos polisbeijeningen. Sedan förfataren förlagt scenen för sin berättelse till den så kallade Skojargården, upprullas en i de bjertaste färger hållen målning af ett vämjeligt upptråde, dervid ett par polisbetjenter med tiger-aktig grymhet begagna sina käppar mot några ytterligt usla stackare, för att tvinga dem att uppdaga ett förment brott, som endast fanns till i polisbetjeningens bjernor. Det må vara, a:t den lägre polisbetjeningen mången gång förbrutit sig och begagnat otillåtna öch upprörande medel, för att framtvinga bekännelser; men mången, som läste denna uppskakande skildring, besinnade icke, att en så gruflig händelse svårligen kusnat passera; hvarje ord tros och ilska och hämndlystnad mot en korporation, hvilken sger. sådana medlemmar, som de här utpekade våldets uiöfvare, intaga derss sinner, hvilka räkna sig tillböra den klass, hvaraf några individer antagas hafva blifvit så barbariskt behandlade. Men genom sådant vann Söndagsbladet sympathi hos Skojargårdens invånare och deras vänner. Huravida det nu i allmänhet kan vara nyttigt, eller ens leda till förbättring i de misebruk, som kunna verkligen finnas, att på sådan! sätt göra allt för stt bilda split och bitterhet emellan en ordningsmakt å ena sidan, som måste vara nyttig, om den uppfyller sina skyldig: heter med rättvisa, och den lägsta folkklasser å den andra, och om denna klass i det hels vinner något derpå, lemnar man åt allmänheter sjelf att afgra. Jeg har redan yttrat mig derom i det föregående: Äfven begagnade Söndagsbladet sig just a! den omständigheten, att bögst få bland der upplysta och rättänkande allmänheten fäste vid dess nid-artiklar snnan uppmärksamhet än för: laktets och afskyns, för att fräckt påstå sig mol denna klass föra de egentliga arbetarnes talan IGsnom deita listiga påhitt sökte det draga der akiningsvärda delen af arbet:klassen, som ge nom flit och möda ärligt förtjenar sig kergning ned till sin ståndpunkt, för att derigenom ök: sitt inflytanie och antalet af sina afnämare IMen haru har Söndagsbladet fört denna talar för arbetarne? Jag skall i fortsättningen hära ådagslögga buru dettx skott t. ex. i frågan om J näringstriheten. z C. O. B. K (Forts. följer.) — RIESDAGEN. Samtliga riksstånden hafva i dag haft piena Hos Ridd. och Adeln bar Ekonomiutskottet: betänkande, med tillstyrkands att en kommit måtte b:ldas för uterbatande af förslag till der de wN iq dr oo KkwmM ns KK a