Aftonbladet – 26 maj 1848, sida 3

Ar detta en så ofentlig olycka? ZHar icke det materiella rättighet att åtnjuta brorslotten här 1 verlden ? Låtom oss tänka efter. Det är skrifvet: menniskan lefver icke allenast af bröd; men denna sats gäller äfven i omvänd mening: menniskan lefyver (cke allenast af ord, musik och sång... Enaf våra vänner, som är ganska spirituell, brukar ändå påstå, att maten är halfva födan... Men vi skola icke uppehålla oss med de här nyss framkastade frågornas besvarande: det är nog att vi hafva sjelfva faktum gifvet. Eller är det ännu någon som tviflar? Göres oss mera vittnesbörd behof? Se här då ett alldeles färskt bevis på huru anden beherrskas af materien, huru Psyche bränner sina vingar vid köksspisen och huru sången bortdör i slamret af kittlar och kastruller! Utan tvifvel har ni någon gång hört namnet Henriette Widerberg. Stockholms musikaliska verld har icke i alla tider tjusats af Jenny Lind, den makalösg, den ojemförliga, den gudomliga. Före henne fanps här en annan drottning i sångens verld, och det var just mamsell Widerberg, hon och ingen annan. Den generation, som, medan Lindvurmarne rasade, i allsköns lugn skötte sitt whistparti och sina toddyglas, lät under gifoingarne e:t och annat ord falla om herrskarinnan för dagen, och påminte sig i någon rörd stund med en lätt suck af saknad den tid, då mamsell Widerberg förde spiran, och då de, dessa gubbar cch medelåldersmän, som nu drogo sina spader, hade dragit mamsell Widerbergs triumfvagn. Medan Friskytten ännu var en liten glytt och bara sköt med rofbössa, hörde han de äldre med hänryckning tala om den söta Henriette, den för tjusande Henriette, den gudomliga Widerberg, som sjunger som en engeln, o. 8. V. Detta var icke i går. Sedan dess hafva minga nya stjernor gått opp, andra åter bleknat — bland dessa sednars äfven Henriette Widerberg. Hon bar nyligen låtit oss lyfta en flik af den slöja, under hvilken hon dolt sina tårar, sina bleknade kinder — tårar och blekhet af motgångar, olycka, nöd; ty dessa elaka gäster hafva hemsökt den fordom så lyckliga och rika teaterdrottningen — tycklig af att vera så vacker, rik af att vara så älskad, drottning af att vara så firad, som hon en gång Var... Huru länge har hon nu icke varit glömd af hela verlden ? Den stackars Henriette nödgas göra sg påmint bos publiken. Ne moubliez pas! ber hon. Här kommer det tragiska, eller åtminstone det, som icke är lyriskt längre. M:lle W. annonserar, att bon i huset 2 38 vid Vesterlånggatan etablerat en spisinrättning, hvarest serveras med så väl varm som kall mat, sexor samt alla slags viner till billigaste pris. Sålunda vill hon ändå gifva allmänheten något till bästa: kroppslig föda i stället för själaspis, mat och dryck i stället för sång, en flottig, fräsande biffetek i stället för en glänsande bravur-aria, förlorade ägg och spenat i stället för fioriturer, köttrullader i stället för musikaliska rullader, kotletter i stället för kupletter, 0. 8. Vv. Nå väl, mitt herrskap! hvar och en bjuder så godt han har; glöm icke bort J4 38, Vesterlånggatan! Och j, konstens vänner och dyrkare, som yrken på att dess prester och prestinnor icke skola vika hvarken till böger eller venster från sin vigda banav — j bören icke anse att m:lle W. tagit ett steg till venster on sig sjelf, för det hon pumera handterar köksgaffeln i stället för stämgaffeln; ty när man rätt tänker efter, så handlar hon i full enlighet med den höga konstens gudomliga representanters föredöme. Apollos förnämsta prestinna, Pythia, forkunnade ju sina orakelsvar från — en trefot! Paul Barock.