Aftonbladet – 23 maj 1848, sida 3

komma till skam. Ja! här har Uppeprbarelseboken 42:te kap. gått i fullbordan, att draken har, enlig 13 v., blifvit kastad ibland dem jorden tillhör, och efter ban såg, att vi, som qvinman afbildar, fich makt enligt 14 v. att fly uti derna ödemark för at här hafva alit hvad vi behöfva, så måste denn: draken eller den gamla ormen, den der heter djef vul och satan, sända en ström af skrymtare efte oss, som, lik Anders Lereson från Hällby, söker til ett göra oss allt ondt; men vi hafva, efter som 44 versens ord, funnit att denna ström blifvit uppslu kad af denna jordens beqvamlighet, och nu då de ogräs, som enligt Math. 43 kap. ej kunde skilja: från hvetet förr än den tid kom, då ingen kunds hindra Erik Jansson ifrån att skilja de onda fiskar ce ifrån de goda. Å. Andersson. —— Chicago i staten Illinois den 3 Mars 4848 Jag har nu nöjet öfversända en artikel om läsarne t Nordlyset. — — — Jag har fått veta, att mar icke vill sätta tro till mina berättelser om Amerika, men icke ett ord tager jag tillbaka af hvad jag skrifvet, ty både folk och Jand är bättre, än jag kan uttala. Jag vill blott nämna ett exempel på ädelmod. Ljungberg från Gefle hade en rättegång emot jansenisterne, men kunde vid målets fullföl!jd icke bevisa sina anspråk, emedan några af jansenisterne svuro falskt och han blef således inmanad i häkte, ty det var icke mindre än 8000 dollars, d. Vv. 8. öfver 32,000 rdr rgds; men när detta blef kunnigt, kommo amerikanarne och genast gingo i borgen för honom. I April skall målet ytterligare handläggas. . Anders Larsson. Rätteligen transsummeradt utur bärstädes varande origivalbref, endast med någon obetydlig förändring i ordställningen, betygas. Thorstunaby d. 27 April 1848. Joh. Ekblom. Red, har blifvit anmodsd meddela följande: Då undersökningsprotokollet öfver gatu-uppträdena i Stockholm den 48 och 49 sistl. Mars icke blifvit till tryck befordradt, är måbända nödigt utan vidare väntan på detta offentliggörande, att i anledning af tit. Bruces artikel i Aftonbl. för den 10 dennes, göra förbållandet med det omnämda vittresmålet mera allmänt kändt. Ehuru det icke skulle varit orått bandladt — minst af en tjenstgörande garnisonsofficer — att under ifrågavarande uppträden vederbörligen hafva gifvit tillkänna hvad som kunnat upptäckas i afseende på folkets ledare m. m., är dock nu händelsen, att vittnet varit långt ifrån att vilja uppträda emot en person, med hvilken det aldrig varit i minsta delo, och för många år tillbaka känt såsom en aktningsvärd yngling; förhållandet är följande: Då tit. Bruce söndagsmorgonen den 49 för vittnet beräitade sig hafva antört folket, och att detta folk skulle verkställa ett par pampgilna personers hängning å lyktpålar på aftonen m. m., ansåg viltnet dessa uppgifter vara af den vigt, att de icke borde förtigas, hyadan de också pämndes för en och annan bekant. Nära 14 dagar derefter träffade vittnet polismästaren br lagman Bergman, som tillkännpagaf, att ban hört omvämnas tit. Bruces yttrande, och kallade vittnet till polisundersökningen; vittnet framställde då bur högst motbjudande ett sådant uppträdande vore, och aflägsnade sig; men nu verkställdes kallelsen i den strängaste lagliga form genom 2:ne polisbetjenter, till bestämd dag och timme. I öfrigt äro åtskillige oriktigheter uti artikelns uppgifter, af ingen vigt i afseende på rättelse; dock må nimpas, att majoren vid Svea artilleri och riddaren E. af Klercker är i tjenst på stat vid regementets hufvudstation i Stockholm, och är således icke endast tjenande i armen; vidare bar ban aldrig varit Dågonpstädes anställd som placemajor. Den a: Klercker, som tjenar vid 2:dra lifgardet, bar icke majors-, utan öfverstelöjtnants grad i armen.