Aftonbladet – 20 maj 1848, sida 3

orättvisa, och detta till på köpet mot ett land, hvars talrika protestantiska folk gemensamt med Sverige förvarar minnet af den store konung, som för sin nations och den tyska nordens tro gick i döden; som under mer än -ett sekel gjorde Sverige till ett tyskt riksstånd och som lät det deltaga i Tysklands öden, tills Sverige utträdde utur förbundet, utbytande Pommern mot ett helt konungarike. Skulle väl alla de gamla sympatierne med ens och för alltid hafva slocknat? Vi vilja, vi kunna ej tro detta, ty vi känna hos oss, att det ej kan vara sålunda; och dock medför hvarje post nya förbannelser öfver Tyskland, nya yttranden af vänskap för Danmark; en djupt liggande och mäktig orsak måste hafva lossat det gamla, och med framgång knutit det nya bandet. Utan tvifvel bör denna orsak ej sökas uti något annat, än det vakaande medvetandet af den med Danmark gemensamma skandinaviska nationaliteten, hvarigenom de med beslägtade språk förbundna stammarne söka att sluta sig till hvarandra och derigenom skenbart skilja sig från deispråket mera aflägsna. Vi tyskar, som sjelfva hålla på att förena vårt sönderstyckade fädernesland till en gemensam stat, vi äro visserligen redobogns att hos andra folk vörda den vaknande nationalkänslan och skåda med glädje, att samtidigt äfven hos eder ideerne af pationel förening framträda i skandinavismen. Vi erkänna i detta lika sträfvande ett nytt bevis, huru nära rigtniogen af våra tankar harmoniera med hvarandra; men vi kunna ej lugnt åse, att eder känsla och edra nya sympatier, straxt i deras första uppkomst, skola vinna en sorglig seger öfver den lugna öfverläggningen och öfver de hos ett med Tyskland förbundet hertigdömes (Holsteins) kränkta rättigheter. Den olyeksaliga frågan om Slesvigs sammansmältning med Danmark är föremålet af missförstånd e mellan tyskar och danskar, och j hafven, i den tron att edra danska bröder genom fiendtliga eröfringsplaner hotas, ja, bringas till förderfvets brant, utan att noggrannt pröfva rättsfrågan, onsamt genom eder känsla låtit hänföra eder och tagit parti för danskarne. Sålunda stån j nu i begrepp att öfvergå till verksam hjelp; låten dock, medan ännu tider är, den försummade pröfningen först vinna inträde hos eder och tillsluten icke edert öra för ordet, innan j verkligen gripen till svärdet. Betänken, att till och med ett lyckligt krig i sitt följe medförer armod och elände, så att det alltid är bättre att med heder undvika det. Att J kunpen det, att j till och med bören det, om j ej viljen begå en stor orättvisa emot oss, ämnar jag genast försöka att ådagalägga. lu 7 (Forts.)