Aftonbladet – 19 maj 1848, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: VÅREN. Nu är det vår! De lätta skyar segla Som hvita svanor öfver bimmel blå, Och solens stålar sig i vattnet spegla Likt diamanter glimmande derpå. Den blida luft i dagen blomman lockar Och skogen jublar utaf sångarflockar Och björken doftande och löfklädd står. Allt fröjdar sig och sjunger: Det är Vår! Du länge dröjt du milda gäst i norden, Du efterlängtade, du sköna vår, Och efter dig den gamla fosterjorden Så ofta gråtit mången längteans tår: Nu är du likväl här och ljufligt blommar Den sköna nejd uti en herrlig sowmar. Du ljufva tid! fast sent dock underbar, Som på en vink af Gud du framstått har. Hur vill min tanke här försöka måla Din bild med lifliga och klara ord, Och tälja hur de rika undren stråla I berrlighet på himmel och på jord? Hur solen upp i guld, i guld går neder Och månens silfver sig i natten breder, Och fogelns glada sång och blommans doft Hur skall det målas af ett dödligt stoft? När med berusad själ de skalder sjunga Och nordens harpor klinga: Det är Vår! Du helsas som en brud den glada unga Med blomsterkranser i ditt gyllve hår. Ack! Du är mer: Ett himlens barn som gläder, Som ej står fal för penningar och kläder, Och köper ej din oskuldsdrägt som brud, Du bär din egen rena brölloppsskrud. Du tåligt ser hur modets dockor rycka De skönsta skatter ur din blomsterkorg Och sig med lånta fjädrar trottsigt smycka På fåfävgans och flärdens marknadstorg, Der alldrig hjertats sanna språk får väljas, Men kärlek endast efter guldvigt säljas; Der för en: framtids lycka den är bäst Som först vill köpa: och betalar mest. Men hvad är våren? Ack! en blåögd tärna Med bimlen i sin blick så klar och varm, Hvars blomsterlif de gode englar värna Och oskuld andas ur dess liljebarm, Der trogen kärlek tyst och stilla brinner, Som ej med stunden växlar och försvinner, Ty än i lifvets sista pulsslag den Sin näring sökor ifrrn bimmelen. Gack ut en morgonstund när solen svingar Sin purpurfana öfver skogens bryp, Då allt blir ljus och lif, och sången klingar Med tusen glada röster emot skyn, Och lyssna till de millioner väsen, Som svärma kribg bland blommorna och gräsen, Och när så mycken fröjd du kring dig ser, O menniska! var glad och sörj ej mer! Gack ned:en afton till den lugna stranden Rär dagen somnat ifrån Ick och ras, Och se hur skönt den klara silfverranden Af månen darrar utåt böljans glad, När ingen suck igenom lunden ilar Der fogeln lungt på blomsterbädden hvilar, : Och när så mycken frid du kring dig ser Så tacka Gud för den och sörj ej mer. Sjunk menniska till vårens rika bjerta Och — med en kärlek varm och innetlig Förstå att älska den, och lifvets smärta Skall sjelfmant vika fjerran ifrån dig, Och har du mycket saknat, du dock äger I minsta blommas kalk en vän som säger, Att från din skönsaste din bästa Vår Så mången älskad bild du återfår. M..ba. mn LL —-——IIEEEEe — INDIENS NAVIGATIONSLAGAR OCH HANDELSMAIN. Den nye guvernörn öfver Iudien, lord )alhousie, har, efter tillträdandet sf sin befattning . Ä Mars, utgifvit en kungörelse, som är af betyande vigt äfven för de svenska skeppsrederierna, varigenom den särskilda tull, som hittills varit åsatt lit gods som ineller utfördes till och ifrån indi