Aftonbladet – 13 maj 1848, sida 3

förordnande, då äll öfverhet är förordnad af Gud — Till .svar bärpå genmälte Eric Mårtensson: mar måste mera lyda Gud än menneskor. Om miss förståndet och den origtiga tillämpningen af de sis anförda orden ur den Heliga Skrift erinrades Eric Mårtensson, i det ordföranden ådagalade, att dess: ord ej kunna tillämpas på gällande lagar och öfver hetens befallningar vid andra tillfällen, än då dessa skulle vara uppenbart stridande mot Guds ord oct samvetet; men att sådant ingalunda kunde vara händelsen med en barnsängsqvinnas kyrkotagning, hvilken består af bön under tacksägelse till Gud för hennes återvunna helsa och åkallan af Guds bistånd och bjelp vid fullgörandet af hennes kall. Utan att medgifva rigtigbeten häraf, svarade Eric Mårtensson endast: Herren hafver det icke befallt. — Ordföranden visade honom derefter, att ej blott i den dagliga sammanlefnaden oräkneliga fall förekomma, utan äfven i såväl den verlåsliga som kyrkliga lagstiftningen många stadganden finnas, till stöd för hvilka man icke kan uppvisa någon uttrycklig föreskrift i Guds ord, men hvilka, emedan de icke heller äro i Guds ord förbjudna och derjemte af den utaf Gud förordnade öfverheten anbefallda, det åligger hvarje kristlig undersåte att hörsamma. Såsom exempel härpå anfördes skriftebarns konfirmation samt lysning och vigsel, hvilka Eric Mårtensson icke undandragit sig att vederbörligen fullgöra; och tillfrågades han i anledning häraf, huruvida, på de af honom anförde grunder, han ansåge äfven dessa kyrkliga handlivgar syndiga, enär de icke äro i Guds ord uttryekligea befallde, ehuru af öfverheten föreskrifna? Under förmälan, att han, när han konfirmerades och ingick sitt äktenskap, icke ännu hade, såsom orden föllo sig, ljus i den saken, gaf han på frågan endest undvikande svar, och efter flere uppmaningar att härpå svara ett bestämdt ja eller n-), vägrade han sådant alldeles, dertill förebärande såsom skäl, att Christus äfven stundom teg, då han af sina domare uppmanades att svara. Al de svar, som Eric Mårtensson hittills gifvit, fann ordföranden sig föranlåten att allvarligt föreställa honom vådan af hans sinnesstämning och tänkesätt, enär han röjde bemödandet att emot eget bättre vetande envist vidhålla en fattad mening, hvarigenom han ej blott ådroge sig skulden för uppenbar olydnad mot gällande lag, utan äfven mot Gud, som till den enskildas och samhällets båtnad förordnat öfverheten, hvars befallningar af hvar och en måste lydas, såvida icke all samhällsordning skall upphäfvas. Derefter anförde Eric Mårtensson, såsom ytterligare skäl för sin vägran att låta kyrkotaga sin hustru, det han ansåge den bön, som vid kyrkotagningen af presien läses, vara origtig och syndig, enär qvinnan i densamma kallas Herrans tjenarinna, utan afseende på olika menniskors olika andeliga tillstånd och utan åtskilnad emellan en hustru, som först efter vigseln aflat barn, och en, som t. ex. några dagar efter vigseln framfödt sitt, under oloflig beblandelse eaflade barn. I anledning häraf blef Eric Mårtenssons allvarligen erinrad om det otillbörliga och om andligt högmod vittnande uti detta försök att tiilvälla sig domsrätt öfver nästans andeliga tillstånd, hvilket Guds ord förbjuder menniskorna, under förklarande, att domen allena hirer Gudi till, samt gjordes derjemte uppmärksam på sin villfarelse i tydningen af ordet tjenariana, enär tjena Gud ej bloit kan tillämpas på hvarje omvänd och pånyttfödd menniska, utan äfven på den, som söker och sträfvar till gemenskap med Gud och är angelägen om sin själs frälsning, äfvensom derpå, att, då för Gud intet är omöjligt, äfven en sådan qvinna, hvilken Eric Mårtensson i sitt exempel antydt, kan, förrän hon kyrkotsges, hafva uppriktigt ångrat sin förseelse och derföre erhällit förlåtelse af Gud. Efter erhåline ytterligare föreställningar tillfrågades slutligen Eric Mårtensson, om han ville afstå från sin hittills visade tredska och, genom att låta sin hustru vederbörligen kyrkotagas, fullgöra hvad hozsom såsom en lagiydig kristlig undersåte åligger, till svar hvarpå han dock endast vidhöll sitt ofta upprepade yttrande, att han ej kunde det, då det ej är i Guds ord befaldt. Konsisterlum, som såg sig ej kunna något med honom uträtta, lät honom sålunda afträda, under uttalad önskan och bön, att Gud måtie upplysa honom. Vid derefter företagen öfverläggning om hvad som vore att åt saken göra, beslöt konsistorium att till Kongl. Svea hofrätt öfversända protokollet öfver så väl detta förhör, som det den 20 sistl. Februari inför Själevads kyrkoråd med Eric Mårtensson hållna, under förmälan tillika, att, ehuruväl nu ifrågavarande mål ej rörer villfarelse i trosläran, konsistorium, i betraktande dels deraf, att intet ansvar för slik förseelse finnes stadgadt, dels ock af faran utaf exemplet, äfvensom det kända förhållandet, att öfverträdelsen af en föreskrift lätt föranleder öfverträdelse af flere, just om förseelsen lemnas oanmärkt, dock ansett sig böra, med stöd af K. brefven den 929 Maj 41751 och den 45 Dec. 4762 samt K. kungörelsen den 24 Jan. 4781, detta mål hos K. hofrätten anmäla. (Sv. E. T.)