Aftonbladet – 13 maj 1848, sida 1

RIESDAGENRN. Ridderskapet och Adelns diskussion om kreditivet af 2 millioner rdr. (Slut fr. gårdagsbl.) Hr Sandströmer ansåg den toikniog, br von Hartmansdor ff gjort af den kongl. skrifvelsen och af utskottets utlåtande ej enlig med deras lydelse. Ridgifvarne hade ej förbisett, ait det är konungens rätt att ensam fatta besiut om krig, eftersom hin finner det öfverensstämma med rikets bästa; men i en så vigtig sak hade konungen trott det vara bäst att ändå inhemta siändernas tankar. För hemliga utskotiet bade blifvit framlagdt hvad som iete kunde framläggas för ständerna. Detta hade förklarat. sig tilllredsställdt af de upplysningar det erhållit och på grund deraf enhälligt tillstyrkt anslaget, inseende att Sverges ära och vigtigasta intressen ligga i Danmark. Mer syntes man ej kumaa begära. Hvad beträffar anmärkningen, mot huru stort snial vi kunne få att strida, och frågan om vi tå bistånd, så bade svenska folket hittill; ej var rit vandt att räkna sina fisnder. Hr von Siockenström faun, att konungen öfver en konstitutionell stat handlat öppet, då han genom den nu gjorda hemställan till representationen ådagalagt sitt erkännande af denna konstitutionalitet.. Eburu vådligt det vera att ingå i krig, kunde en dag komma, då man måste vara beredd mot ett folk i yra. Så hade talaren uppfattat den kongl. skrifvels:ns meaing. Att vilja bjeipa granen, som begärt det, vore vackert, men politiken bör först sa på eget sjel.besånd. Önskligt vore att underhandingar kunde leda till ett godt slut, men derför vore det nödigt att rusta sig, hvartill talaren styrkte alt bevilja medel. Grefve Liljeeran!z upplyste, isanledning af hr voa Hartmansdorffs uppgift om det myckna silfret som gått ur bankeny att detta varit från en bankens lånefond 2f 21, mill. rdr sp., som nu först blifvit mera anlitad, och att dena deraf föranledda minskningen i rörelsekapitalet vore obetydlig. Hvad den förevarande frågan beträffar, skulle det väcka besyanerliga tankar, om R. och A,, hvars ledamöter till stor del tillhöra krigsståndar, afsloge ett anslag, som presteoch boadestånden bifallit. terremiss skulle föranleda ett olyckligt dröjsmål. Frih. Hermelin yttrade sig i korthet för anslagets beviljande, emedan, då grundlagen gaf konungen tätt att förklara krig, ständerna icke borde genom vägran af medel betaga honom möj ighet-n till utöfvande af denua rätt. Frih. R. Cederström bade med glädje funnit regeringen följa Carl XIV Johans på en gång redliga och kraftfulla poltik, och ansåg rustvingar erforderliga för att gifva kraft åt underhandlipg:rne. Han ogillade att man vädjat till ;tåndets ledamöter såsom krigare; Vi:ro svenka folkets representanter, som äfven böra tänka på de skattdraganden. Frib. Sprengtportens: Hr von Hartm:nsdorff ynes vara af den tanken, att Sverige är nog maktigt att ej behöfva något förbund, efter han vill afslå det, som erbjudes af en beslägtad nskt; han synes vara afden tanken, att det är skgiltigt Om danska staterna styras af en dansk .onung, eller genom prstokolisutdrag från ett jelfvaldt femtiomannaråd i Frankfurt. Talaren rodde Sverige icke vara så fattigt, som hr v. I. skildrat det. En beväpnad intervention medör icka ovilkorligen krigstillssånd; det har man ett vid flera tillfällen, t. ex. då Frankrike beigr:de Antwerpen. En annan grund till anlsgets beviljande vore, att man endsst genom tt beväpnadt uppträdande kunde bibehålla jelfva Tysklands aktning och bringa det till ezxicning. Hr S. G. von Troil utvecklade följden af Janmarks öfversvämmande med tyska trupper. Jeras ledares, f-eratiomannarådets, plan att koma i besittniog af en tysk flotta skall drifva em ati eter frsta l:ndets besittningstagande (ren bemäktiga sg öarne. VWVi skulle då äfven å vestra sidan få en granre, hvilken komme tt uppträda så:om farlig mediäflare till sjömakterna vid Östersjön. Äfven äran fordrade, t vi ej stilla se på huru grannen sönderslitss, m Sverige framträdde med väpnad styrka, tulle detta läitare led de andra makterna till