Aftonbladet – 12 maj 1848, sida 2

lockiga, svarta hår som en Sydamerikas dotter, tillade officern. ,Våra skönheter i Britannien täfla icke allenast med edra i sina lockar, utan jemväl i allt annat, hvarmed man kan vara utrustad, svarade den unge Britten med elt stolt småleende. Och dessa personer äro mina tjenaren, anmärkte han med en lugn, allvarsam ton, min gamle neger Achilles och hans dotter Corinna, min systers kammarjungfru. Hvarföre gråta de så? Deras ögon äro så röda som burgundiska lökar. De hafva aldrig varit från strand, svarade ynglingen, och äro rädda för sjön, som en höna för dammen. Officeraren såg sig omkring i hytten och gick derpå tillbaka på däck. Tror ni, alt jag, såsom en son af det hus, som befraktat detta fartygp sade unge Walker till officeren, tror ni verkligen, att jag skulle hafva tillåtit en desertör eller Unitarie dölja sig ombord? Jag hoppas ni känner min faders ställning, hans förtrogna förhållanden till ministeren. Detta skepp går till segels under vårt namn. Vagabonden, som folket i slupen drog upp ur vattnet, hoppade åter öfverbord, innan vi kunde afgöra, hvad som med honom var alt göra. I annat fall skulle vi bafva skickat honom tillbaka till staden såsom en kandidat till dårhuset eller körrektionshuset — emedan vårt hus namn skulle hafva fordrat det.n Officeraren hörde den unge engelsmannens förklaring med ett halft öra, men syntes dock något missledd af den otvungna naivetet, som åtföljde den. Han gick nu till at mönstra passagerarne, jemförde passen med namnlistan, antecknade de sista i sin plånbok; och mönstrade hvarje individ från hufvud till fot, som