Aftonbladet – 10 maj 1848, sida 3

ska .deduktion begynner med drottning Margaretha; derefter anförer han några likgiltiga specialiteter angående den mäktiga slesvigska adelsslägten Limbeckarne, hvarigenom han vill visa sig väl bevandrad uti den slesvigska historien. När han sedermera förmenar, att hvad som har skett efter den i sin grundval så högst osäkra förbindelsen emellan Slesvig och Holstein, eller sedan 4460, icke kan förrycka dessa länders rätt att vara förenade, så lemnar han alldeles åsido det i Slesvigs historia så märkliga året 41720, hvilket åter bragte Slesvig i sitt rätta förhållande till moderlandet, väl icke såsom provins, men såsom en med en viss grad af sjelfständighet integrerande del utaf Danmark, till hvilket land det genom sin ursprungliga nationalitet och sin historia allt ifrån hedenhös har hört. Slesvigs förhållande till Danmark är alltså något helt annat, än en Personal-unzon; en slik union är endast en Schleswig-Holsteinsk fiktion, hvilken genom en mäktig, tysktalande adels och tyskt bildade embetsmäns oupphörliga bemödanden har blifvit utbredd öfver hela Tyskland, och af hvilken vi nu äfven fått höra ett echo — från Sverige. Hvad angår den af insändaren uttalade förmodan, att vid svärdssidans utzång Slesvig skall skiljas ifrån Danmark, och att den i sistnämnde rike 4660 införda ärftliga successionen icke gäller för Slesvig, så är insändaren, i fall han har skrifvit bona fide, äfven i det stycket illa underrättad. Skulle ej samma successionsrätt gälla för delarne, som för det hela, ej samma successionsrätt t. ex. för Skåne, som för det öfriga Sverige? Slesvig var alltid ett danskt rikslän, den i Danmark gällande arfföjden bade foljaktligen äfven giltighet för Slesvig; och uttryckligt har detta sedan 4724 blifvit allmänneligen erkändt i hela Slesvig vid hvarje hyllning, likasom äfven alltsedan suveränitetens införande de slesvigska embetsmännen hafva aflagt en tjensteed, genom hvilken de svurit trohet åt det kongl. husets arfvingar. När alltså insändaren slutligen vågar framställa det påståendet, att konungen af Danmark icke varit suverän regent öfver Slesvig likasom öfver sitt danska rike, så är detta en uppenbar osanning. Skandinaviens gamla gränsland emot Tyskland med Eidern till gräns (Eidera terminus imperii Romani) och Dannevirke till fäste, har åter nu, såsom i unionens hädangångne dagar, blifvit en valplats. Drottning Margaretbas oklokhet lade grunden till Slesvigs alltsedan den tiden vacklande ställning. De onaturliga krig, vi Danskar under de ralft tyska Oldenburgska konungarne förde med våra stambeslägtade svenska bröder, slutade 4720 med Slesvigs fullständiga återförening med Danmark; vi se deruti ett gynnande järtecken till att detta fornskandinaviska land nu icke heller skall blifva lösslitet från Danmark, likasom vi äfven allmänneligen, såsom frie danske män, äro redo att fasthålla det, och att derigenom häfda vår ära och sjelfständighet, så vidt icke fiendtligt sinnade, upproriske Gottorpske hertigar finna medhåll i Sverige. Men långt derifrån, hoppas vi nu, i medvetandet om vår rättfärdiga sak, att Sveriges folk, såsom bröder, skall räcka oss en kraftig hand för att motstå Tyskarnes orättmätiga anspråk och deras våldsamma anfall på en väl liten, men enig och stark nation Köpenhamn den 21 April 4848. 4. B. (Författaren till denna lilla afhandling, som haft till föremål att trygga sanningens rätt emot förräderiets illsluga lögner, kan ej tillbakahålla uttrycket af sin önskan, att de här meddelade upplysningarne om verkliga status questionis uti striden emellan Danmark å ena samt Tyskarne och Slesvig-Holsteinarne å andra sidan, måtte finna plats uti de mera lästa svenska tidningarne.) ;0 nmm———00—- -—-rrovo—e-rmr0