Aftonbladet – 10 maj 1848, sida 3

sans stam, likasom med hertig Adolf den åttonde de Holsteinska grefvarne utdogo. Hertig Adolfs systerson, Christian af Oldenburg, valdes till konung i Danmark (1448). Efter hertig Adolfs död indrog han Slesvig, såsom ett län, hvilket nu blifvit ledigt, till danska kronan, samt hyllades äfven i Holstein som hertig efter sin morbroder. Danmark och Slesvig voro således åter förenade, likasom Holstein genom Slesvig blef förbundet med Danmark. På den förläning af Slesvig, som grefve Gjerdti sin tid hade erhållit, grundade nu de holsteinska ständerna vid Christians af Oldenburg hyllning det beting, att Slesvig och Holstein aldrig skulle åtskiljes. Detta beting bröts under konung Hans, då hertigdömena emellan konungen och hans broder, hertig Fredrik, delades uti en konglig och en hertiglig andel (den Gottorpiska). Efter Christian den andre blef nyssnämnde hans farbror, hertig Fredrik, konung i Danmark och hertig i Slesvig och Holstein, hvarigenom dessa länder på pytt förenades under en spira. Christian den tredje delte på nytt hertigdömena med sina bröder Hens och Adoif; Hans afled utan afkomlingar, Adolf deremot blef stamfader för de hertigliga Goltorpska linierna. Konuog Fredrik den andres broder, Hans den yngre, är stamfader för de Augustenburgska och Gläcksburgska linierna, hvilka alcrig haft arfsrätt hvarken i konungariket eller i hertigdömena. Ännu var folkspråket 2 Slesvig danskt ända till Slien; genom reformationen undanträngdes platt-tyskan af högtyskan, särdeles i städerna. Med Christian den IV:de var det fredliga förbållandet förbi emellaa konungarna och hertigarne, ty dessa uppträdde nu som Danmarks fiender ända tills de härigenom beredde sitt fall. Under konung Fredrik den III .djes krig med Sverige stod bertig Fredrik på svenska sidan; äfven bans son, Christian Albert ingick förbund med Sverige. Regementsförändringen 4660, hvarigenom konungamakten löstes utur adelns bojor och förklarades för ärftlig, förändrade normen för konoungarikets förhållande till den koogl.:andelen af Slesvig. Arfsrätten i konungariket utsträcktes nu äfven till hertigdömet, hvilket liksom förr var ett danskt rikslån. Christian den I:ste måste under kriget i Skåne besätta Christian Alberts länder, för att försäkra sig om hans neutralitet. Dennes son, hertig Fredrik den IV ingick uppenbart förbund med Sverige och gifte sig med Carl den XIL.s syster. Konung Fredrik den IV i Danmark slutade förbund med Czar Peter, för att kufva den Gottorpske hertigen. Denne föll i slaget vid Clissow och efterlemnade en omyndig son, Carl Fredrik. Under det nordiska kriget besatte och intog konung Fredrik hertigens länder på grund af hans förräderi emot sin länsherre, då ban, änskönt lofvande neutralitet, öppet tog parti emot konungen. Konung Fredrik förenade nu alltså den hertigliga andelen af Slesvig (omkring tredjedelen af bertigdömet) med den kongliga, och blef följaktligen ensam hertig i Slesvig, hvaremot Carl Fredrik genom freden 1720 fick tillbaka sica holsteinska besittningar. Sve1tge, likasom sedermera Englånd och Frankrike, garanterade Slesvigs eviga förenipg med Danmark ). Härigenom upplöstes förbindelsen emellan Slesvig och Holstein. Ridderskapet (de adlige godsegarne) fick ifrån den tiden serskildt bekräftelse på sina privilegier, hvilka icke voro politiska rättigheter, utan endast såkallade Stärderrechten. Under Christian den VI:te garanterade Österrike och Ryssland Slesvigs förbindelse med Danmark. Under Fredrik den V:te afsade sig den svenska thronföljaren Adolf FredrikK alla anspråk på Slesvig. Carl Fredriks son, den ryske thronföljaren Carl Peter Ulrik, frånsade sig likaså all fordran på Slesvig till förmån för det danska konungabuset. (Men månne som integrerande del af Danmark? Red.) Det förenade Slesvig (den kongl. och hertigliga andelen) blef således oupplösligen sammanknutet med Danmark och har sedan den tiden blott medelst en gemensam förvaltning varit i förening med Holstein, till hvilket arfsrätten, till vissa delar, har varit underkastadt tvifvelsmål. Alltså: det sedan Knut Lavards tid sjelfständiga hertigdömet Slesvig, hade såsom län af Danmark först valde och sedan ärftlige hertigar utur det danska konungahuset. Från drottning Margarethas tid voro de Holsteinske grefvarne, såsom Slesvigs her: tigar, Danmarks länsmän: ända tills Oldenburgska stammen förenade konungariket med bertigdömena under ett öfverbufvud, dock icke längre, än tills hertigdömena delsdes emellan konungarne och hertigarne af det kongl. huset (Gottorperne), hvilka för sin andel Slesvig :vorö darfska konungens länsmän, intill dess att deras mot Danmark fiendtliga uppförande åter med krigets och fredens rätt förknippade Slesvig med Danmark. Den af våra motståndare så ofta åberopade statsrättsliga förbinde!sen emellan Slesvig och Holstein inskränker sig till en gemensamhet emellan det Slesvigska och det Holsteinska ridderskapet, hvilken faktiskt angår endast adeln och dess gods. Visserligen voro dessa länder länge förenade genom en gemensam administration, till dess omständigheter inträffade, som fordrade deras åtskiljande; och nödvändigheten af ett sådant åtskiljande inträffade, då Holstein på ett nytt och långt mera betydelsefullt sätt förenades med de öfrige tyska förbundsstaterna, bvaremot Slesvig aldrig bar hört vill det tyska förbundet, aldrig blifvit upptaget i detsamma eller sflägsnadt från Danmark. Slesvig har alltid, likasom det ännu är, varit ett trätofrö emellan danskar och tyskar. Slesvig-holsteinarne, med 41460 i deras sköld, hafva i den nyaste tiden för tyskarne framställt Slesvig såsom ett i alla hänseenden Tyskland tillhörigt land, hvilket endast saknade infattning uti det tyska förbundet. Att deras påståenden äro grundfalska hoppas vi nu vara ögonskenligt för hvarje tänkande och opartisk läsare bland våra svenska medbröder. Den värde insändaren uti Götheborgsbladet inbemtar utaf det nu anförda, att hans åsigter äro helt olika med dem, för hvilka vi bär helt kort bjudit till att gifva skäl och bevis. Hans holstein) Denna traktatens ordagranna innehåll, som vi Du ej hafve till hands, måste vara ett hufvudargument i frågan. Det beror mycket på dess ordalydelse. Såsom läsaren sett, påstås i en engelsk tidning, att England år 1720 endast garanterat Danmarks anspråk, mol hertigen af Gottorp; men sedan Gottorpska husets anspråk 50 år sednare alldeles öfvergafs, så komme i sådani