Aftonbladet – 8 maj 1848, sida 3

De tre männerna i aktern talade om väder, vind, krig och exekutioner, medan en gynnsam bris påskyndade deras resa. Robert Walker försåg sina båda kamrater med cigarrer, med anmodan att hålla dem vid eld, emedan blåsten skulle göra det svårt eller omöjligt alt tända dem på sjön, i fall de slocknade. De hade redan passerat La Caza på två bösshbålls afstånd, när de blefvo varse ett föremål på vågorna, som plötsligt fäste deras uppmärksamhet. Det var en simmande person, som gång efter annan höll upp något rundt ofvan vattnet, som en matros kallade en stor skåfvel, och hvilken simmare än öfverlemnade sig åt vågorna och lät sig föras längs strömmen, än åter sträckte ut sig och samm emot dem. Menskligbetens naturliga känslor väcktes på det litligaste hos hvarje man i slupen, och utan ett ords aftal eller befallning styrdes båten emot honom. Det var den olycklige Alvarez de la Barca, som, försvagad af lång och. svår ansträngning, hade råkat i elt slags apathi, ett öfvergångstillstånd till yttersta uttömning — till död. Att öfverlägga, on: de skulle frelsa och taga honom i slupen, kunde icke falla dem in; men båtsmännen blefvo desto ifrigare att rädda den drunknande mannen, när de kommo honom nära och herr Lund i honom igenkände en; eburu icke nära, bekant. Min Gud! utropade herr Lund, det är visst guitarrläraren, Som nyligen var i vår bod och hörde sig om en passage till Bahia. Jag känner igen honom på hans sammetsspens med gula knappar; och han har till och med nu sitt instrument i sin hand., Under det herr Lund sade detta, kastade båtsmännen en lina till den drunknande och försökte bringa slupen honom nära. Hen hade knappt styrka att bålla linan med båda händerna, förrän en matros fick tag i kragen på hans spens och drog honom i båten. Bandet på guitarren hade förblifvit sittande kring hans hals, till följe hvaraf instrumentet, mer tillfäl