Aftonbladet – 6 maj 1848, sida 1

mängd lämpad vedergällning, som at rikstörsamlingen för hvarje riksdag bestämmes. — nan SLAGET VID SLESVIG. (Berättelse af en korrespondent från danska högqvarteret till Fedrelandet.) Den 23 April kl. 9!, alarmerades högqvarteret vid underrättelsen, att preussiska trupperne stodo för Slesvig. I en otrolig hast var enhvar på sin post; från alla håll framryckte trupparne och intogo sina ställningar, och kl. 40 dundrade redan kanonerna från höjderna kring Frederiksberg, det sydliga qvarteret af staden Slesvig. Då jag med stabsauditören Lund skyndade ned till Frederiksberg, voro jägarne på höjderne utanför ändan af den långa gatan redan i-ett häftigt engagement med fienden, kanonerna dånade emot honom, och elden besvarades lika kraftigt, ty kanonkulorna brummade öfver våra hufvuden, och på 50 stegs afstånd från oss slog en sexpundig kanonkula in emot gathörnet och dödade em foldat af 43:e linieinfanteribataljonen, som var posterad vid ändan af gatan. Det var ömbkligt att se honom, simmande i sitt blod, nedsträckt vid sidan af den kula, som dödat honom. Under allt detta ljödo gevärskulorna omkring oss, och 43:e bataljonen syntes draga sig tillbaka till murarne, som till en del erbjödo skygd emot kulregnet. Några menige lade sig ned på jorden i lä af ett hörn. Vi förebrådde dem detta skämtande och uppmanade dem att resa sig. Hun hvisler saa felt om Örene, sade en af dem; imedlertid stego de upp och gingo muntert fram till sina led. Krutröken vältrade sig nu beständigt tjockare och tjockare fram för ändan af gatan och insvepte hela yttre kanten i en hvitaktig, ogenomtränglig slöja, genom hvilken man endast var i stånd att skymta det blekröda fina blossetifrån de aflossade kanonerna, Ambulancevagnar med hvita flaggor rullade nu nedåt gatan, och hela vagnar fulla af sårade och döende kördes redan bortemot slottet. Då det var omöjligt att se något här, förde min goda genius mig nedåt en liten tvärgata, som leder till: Bustorfer-Teich, och i detsamma utvecklade sig för mina ögon det ståtligaste uppträde, som den dristigaste fantasi är i stånd att tänka sig. Det är omöjligt att föreställa sig en skönare scen af ett blodigt skådespel. På andra sidan af den smala Bustorfer-Teich reser sig mot söder en sträcka af höjder: Erdbeerenberg och Mergrethenvall, på hvilka byen Bustorf är belägen. Runädtomkring denna, på alla punkter af höjderna var effåren redan i full gång; oräkneliga truppmassor trängde sig emot hvarandra i blodigt håndgemäng, bakom höjderna hvimlade beständigt nya fiendtliga truppmassor framåt till angrepp, bajonetterna blixtrade i solskenet, skotten knallade och brakade; ett gråaktigt rökmoln lägrade sig öfver de Jjusgröna höjderne, som fuktades af bledströmmar; med krutröken blandade sig de hvirflande rökmassorna från det brinnande Bustorf; en praktfull karmosinröd låga, hvartill jag aldrig sett maken, stod klar och skinande mot den ljusblå himlen såsom ett lågande monument öfver de rysligheter, som föregihgo. Af avantgardet, hvilket liksom vid Bau och Flensburgbestod af 3:e jägarkorpsen: och 42:e linieinfonteribataljonen, var jigarkorpsen beordrad att angripa Bustorf, och stötte genast på fienden, der kampen, isynnerhsti sydostliga delen af byen, rasade starkast;Zkorpsen besatte nu Haddeby kyrka, under det ett par kompanier bildade en båge omkring sydostliga delen af byen. Här uthärdade den en häftig tiraljörfåktning, under hvilken korpsen försvarade sig länge med samma hjeltemod, hvarpå den aflagt prof vid Bau. Imedlertid framryckte första brigaden under den tappre öfverste Bulow söder om Bustorfer-Teich och utförde ett angrepp i flanken mot de till Bustorf framryckande trupparne. Dess första bataljon under öfverstelöjtn. Rye framryckte i kompanikolonner till anfall, 44:e bataljonen under öfverstelöjtn. Staggemeyer följde såsom reserv. Fienden höll de östliga höjderna besatte med en stark tiraljörkedja; här stormade första bataljonen fram emot höjderna och kastade fienden tillbaka med bravur, i trotts af hans kraftiga eld,; sedan den först hade måst genomvada det sumpiga moras, hvari Bustorfer-Teich slutar mot söder. Nya fiendtliga kolonner framryckte till förstärkning; 11:e bataljonen marscherade nu fram till undsättning för den första, slutade sig till dess venstra sida och öppnade en tiraljöreld på fienden, som förorsakade honom betydlig förlust. Men öfvermakten var för stor, flera af våra tappre oflicerare, hvaribland löjtnanterne Höier och Stricker, föllo, skyttarne på venstra flygeln hotades med att blifva omringade, och då bataljonen på högra flygeln, som fienden sökte turbera, började gå tillbaka, var reträtten oundviklig öfver famma moras, com man förut hade genomvadat, och uppåt de stela höjderna på vestliga sidan af dalen, hvarigenom naturligtvis många af våra måste duka under. På andra sidan af denna sumpiga trakt retirerades från hägn till hägn, tilis man åter intog en fast ställning vid Pulvermihlen. Efter att hafva försvarat sig med ett makalöst mod måste nu äfven 3:e jögarkorpsen lemna Bustorf, der den väl hade erhållit förstärkning af 13:e bataljonen, som hittills overksam, men blottställd för kulregnet, hade stått uppmarscherad vid ändan af Frederiksberg. Men hvarjs försök att fördrifva fisnden misslyckades, ty massorna voro så stora och kulregnet så starkt, att hvar och en, som lemnade sin betäckta ställning, ögonblickligt uppoffrades. Här blef öfverstelöjtn. Magius träffad i låret; major Holm öfvertog nu befälet, och bibehöll hjeltemodigt ännu en lång stund sin ställning; men då reträtten gick tillbaka öfver Bustorferfördämningen, blef äfven han nödsakad att vika. Under retrikteniblef korpsens