Aftonbladet – 3 maj 1848, sida 3

oo — Af den nyligen på publicitetens skådebana debuterande tidningen Oden hafva redan 4 oumxror utkommit. Hvad men deruti osvikligen ficner, är ett varmt sinne för mansklighet och fädernesl.nd. För att nu blott bålla oss ill cet sista bladet (JV 4), tillita vi oss lemna äfven vira lössre ett Ltet prof på den pyatidnivg. ns tendens, tankegång och skrifsätt genom ett utdrag. Det gäller besvarande af den stora fråga. : skvad försiås väl med monarki? fer att i ingressen bafva wvicrört åtskilliga utfall (beskyliningar för jxkobinism, terrorism 0. s. v.) i tidnivgen Tiden, likasom yttranden af hr N. Arfwidsson, fällde inom :reformvännernas sällskap, koromer förf. till en värmare betysning af Kronans och Thronens intressen, sidane vira konservative vilja hafva dem uvppfattade, samt vis:r buru dessa intressen blifvit skilda från monarkiens råtta id. Derpå leder ben sig till den slutföljd, att om något botar monarkien med undergång, få är det just våra konservative, hvilka kunna sägas praktiskt derpå arbeta, visst icke enligt deras önskan, men likväl såsom en gifven verkan af deras beteenden. Förf. i Oden säger: Hvsd kronans cch thronens intressen angår, så hafva dessa, i allmänhet, så helt cch hållet afvikit från det mål, hvartill morarkiens ursprungliga ide bordt rigta dem, att just denna afvikelse är orsaken till staternas närvarande revolutionära tillstånd. Det torde nemligen icke förnekas, att kronan, ifrån att vara en ursprunglig symbol af folksuvcräritdten, bar blifvit en sköldbållsre åt några mot slaten, d. V. 8. mot både monark och folk, fiendtI:ga kastintressen; det är dessa intressen, som för närvarande med all kraft förfäktas utaf de konservative i alla länder. — Hvad dessa intressen hufvudsakligast afse, torde ej behöfva här närmare förklaras, då motarbetandet af allmän wvälrätt är de konservatives gemensamma lösen; det torde dock medgifvas, att genom ett sådant förhållande, dessa öppet skilja sina intressen från folkets, och här äfven från statens, ty vår monark. har ju omfattat den allmänna valprincipen? — hvad utgång en sådan strid, mot Konung och folk, måste taga, är icke svårt att förutse; måtte våra konservativa väl betänka detta! dock återvändom till vårt ämne! — De konservativa påstå, som vi sett, att de liberales representationsförslag sfser monarkicns undergång, — hvilken blind förvillelse! snarare bör man påstå, att de konservativas förslag afser sådant; det var just inskränkt valräll, som nyss störtade frenska monarkien, cch som änru botar alla öfriga tbroner; för detta kan åtminstone flera bevis snföras, för det förra påståendet icke ens någon sannolikhet. — Thronens säkerhet hvilsr nemligen, ytterst, på folkets trefnad och belåtenket, men denna kan endast vinnas genom garantier för folkets moraliska och politiska frihet; desta garantier åter bestämmas utaf lacarne, för att ega dem, måste således folket sjelf vara lagstiftare; eller med andra ord: allmän vaträttighet såscm folkembud med5. gig finnes ingen, för både monarken och folket farligare fiktion, än att det måste finnas en böräsaristokrati, såsom ett medlande element dem emellan, såsom en motvigt mot någondera sidans maktmissbruk; det:är denna fiktion, som under årtugenden fått gälla såsom ett axiom uti statsrätlten, och som imedlertid är en lätt bevislig osanning. — Hvyarje styrelseform, och således äfven den monarkiska, förutsätter nemligen: maktens utvidgning och konsoliderarde; ingen styrelse, ja, ingen individ, efterskänker frivilligt någon del af sin makt, åtminstone icke utan vederlag. Hvad nu sjelfva den styramde personligheten beträffer, så kan denna lämpligast indelas uti 3:ne kategorier, nemligen: goda, likgildtiga cch dåliga regenter; vi hafva nyligen sagt, att all styrelse har till föremål maktens kensolidering och möjliga utsträckning, nå väl, goda regenter äro då sådane, som vilja hafva makten för att väl använda den, dåliga, sådane som önska sig makten, för att kunna missbruka den, ech likgi!dtiga,: sådane som använda n akten !efter stundens hugskott. — Den goda regenten, åsyftande uti allt sitt folks sällbet, behöfver, emellan sig och dem, ingen medlare, ingen motvigt; den dålige, tänkande endast på sina egna fördelar, hvarken önskar någon medlare, eller fördrager någon motvigt, utan undertrycker allt motstånd så länge det bär sig, eller förefinner medel ett göra det för sig oskadligt; den likgildtiga åter, tagande dagen som den kommer, frågar föga efter ett sådant element, som derigenom finner fritt spelrum för egna syften. Hvartill tjenar då detta, så mycket omtalade, återhållande element? — åtminstone icke till någon nytta för samhället, och endast som sådant kan det fordra bestånd. — Låtom ors således vara uppriktigel då de konservativa säga, att den allmänna valprincipen undergräfver monarkien, förstå de dermed aristokralicn, hvilken de betrakta såsom monarkiens enda stöd, och dess undergång är visserligen sannolik; ja, den tid är kommen, då hvarje monarki, som hvilar på aristokra