Aftonbladet – 29 april 1848, sida 3

(Insändt.) I ännu gällande bränvins-förordning, 5 art. 42, finnes ett stadgande, hvaraf göres en tillämpning, som det likväl i insändarens tanka icke egentligen medgifver. Stadgandet lyder: försäljning af bränvin under en kanna vare, så i stad som på landet, icke lofgifven etc., och tillämpningen, som deraf göres, är denna: hvar och en eger rättighet att:sälja en kanna bränvin. Följden häraf blir den, atticke blott de som bränna, och sådana som hafva handel!srättigheter, hvilket dock privilegiet att sälja bränvin kanntals synes ensamt angå, sig med denna försäljning sysselsätta, utan densamma föröfvas ock, under privilegii anspråk, af andra, i synnerhet då de ej hafva eller kunna få tillstånd till kroghållning. Häraf uppstår likafullt ett slags krögeri, och insändaren känner en ort, der ingen bränner, men der dylika personer uppköpa och i kanntal föryttra bränvin, till oberäknelig skada för allmogen. Det heter väl i förenämnda förordning, att detta bränvin ieke må förtäras å försäljningsstället. Men om ock öfverträdelse häraf kunde vederbörligen kontrolleras, så vunnes dock härmed ingenting hufvudsakligt, då folket får utdricka sin nektar straxt utom väggarna af nämnda ställe eller i en närbelägen stuga, samt är i tillfälle aut genast reqvirera ett nytt qvantum. Onskligt vore derföre, ett detta stadgande fick en sådan bestämmelse i den nya bränvinsförordningen: att, u!om dem som ega minuteringsrättighet, endast sådane, som bränna celler hafva handelsrättigheter,