— Redaktionen har blifvit anmodad införa i Aftonbladet följande beskrifning öfver en jordfästningsakt efter en ynging, som söndagen åen 49 Mars, vid passerandet af en af gränderna i staden, dödades af en kala, som skjöts nedåt gränden: Insändaren af dessa rader bevistade sistl. Långfredags eftermiddag, dertill anmodad af några vänner, en begrafningsakt, en ibland de högtidligaste och den enda i sitt slag han öfvervarit. Det var en ung, välkänd man, som under en af de i Stockholms annaler så bedröfliga dagarna hade fallit för en uppretad gardists gevärspipa, och nu beledsagades till sitt sista hvilorum, på Kungsholms kyrkogård. — Den ol!ycklige ynglingens jordiska öfverlefvor buros från Lasarettet, der han, efter svåra plågor, uppgifvit sin anda, af i lifstiden för honom till det mesta obekanta kristendomsbröder (ty hans far, som ännu lefver, hade, — af hvilka vigtiga orsaker det var, känner insändaren ej — icke tillstädeskommit att lemna sitt barn den sista tjensten), och efterföljdes af en samling, äfven för det mesta obekanta personer. — Efter ankomsten till kyrkogården, der en betydlig mängd folx var församlad, och sedan kistan blifvit nedsänkt i grafven, afsjöngos, af några medlemmar af teaterns chör-personal, ett par vackra verser ur en psalm, och efter sångens slut hölls af hr v. pastor B. ett för tillfället passande liktal, utmärkt för en kraft och värma, som afpressade tårar ur de flesta ögon, som åsågo denna jordfästning. Efter talet uppstämde sångar-chören åter, och sedan allt, i det skönaste solskensväder, var slut vid grafven, församlades hela processionen till en s. k. sexa å värdshuset Mäster Anders, der flera rätt vackrs tal höllos, så väl af den värdige prestmannen, som af några bland säliskapet, och der de, som ej känt den bortgångne, blefvo närmare bekante med hans förutgångna rena, dygdiga och flärdlösa lefnadsbana; samt der sällskapet äfven i kristendomens namn fick åfbörda sig sin tacksamhet för de menniskoälskande personer (skräddarmästarne O. B., hr H—m samt mamsell Lindberg på Lasarettet), som dels vid olyckstillfället upptagit och vårdat den olycklige ynglingen, dels sedermera med outtröttlig och ädel ifver bistått hvarandra i det sköna kallet att räcka en lidande kristendomsbroder sin bjelp och sitt bistånd. De skola i medmenniskors aktning åtnjuta den belöning, som deras välvilliga och kristliga handlingssätt förtjenar; och äfven hans anda, hvars kroppsliga hydda de under plågostunderna kärleksfullt skött och vårdat, skall från de högre rymder, der han nu vistas, hviska en vänlig helsning och tacka dem för de stunder af tröst, de skänkt honom. Må fridens engel flägta med sina hvita vingar öfver din hvilostad, du gode yngling! Från tidens vedermöda Sof godt i grafvens famn: Din själ ej mer skall blöda, Du hunnit fridens hamn. Du föll i ungdomsåren För dödens falska lod, Lik blomman, bräckt om våren, Du låg der i ditt blod. Se ned i stjerneqvällen, Till dina vänners tal; När natten breder pellen Utöfver berg och dal. Vi skola manligt strida För frihet, rätt och tro, Och löner der förbida, Der fridens palmer gro!