Aftonbladet – 29 april 1848, sida 2

Tiden — vi mena här var kollega, hvilken icke är densamma som tidehvarfvet — har nu omsider slutat sin restransakning med den fria pressenn. Visserligen var den lång, men så var den också grundlig, och har ledt till stora resultater. Under det polisransakningen änrvu upptäckt ingenting om oroligheternas anstiftare och ju längre den ransakar, upptäcker desto mindre, har Tiden varit lyckligare, liksom den förmodligen varit driftigare. Han har således utrönt, att anstiftarne, uppviglarne, de fruktansvärde folkförförarne, med ett ord anledningen till ej blott det onda som redan skett, utan till allt det onda af samma slag som kommer att ske, om hufvudstaden en gång skulle bli blottställd för ett upplopp och följderna derafo, så är ingen annan skuld, än Reformvännerna och i spetsen för dem reformmiddagens värdar, hvilka beklagligen något för sent fått sin instruktion huru de bordt förhåila sig vid besagde middag. Hvem skulle trott herrar Bagge och Wetterbergh om så revolutionära syften och ett så mordiskt sinne! Men Tiden har sagt det, och nu stå de i anseende till Tiden i ungefär samma predikament, som Voltaire ch Rousseau till den franska legitimitetens seider, om hvilka det sades: Si Cain a tuc son fråre Cest bien la faute de Voltaire; Et si le monde a peri dans Ceau, Cest bien la faute de Rousscau. i Herrarne kunna dock vara trygga. Ingen arnan menniska skall beskylla dem för att vara Voltaire eller Rousseau. —— Rn — Såsom ett litet bevis på den fert, med hvilken nutidensz liberala ider sprida sig äfven till de mest -obemärkta och lojala samhällen, berättas ryktesvis, att vid ett större samqväm af ortens herrskaper å värdshuset vid ett stort bruk, der eljest i hög grad konservativa och aristokratiska opinioner räda, marseljäsen med största entusiasm af brukets betjente m. fl. blifvit afsjungen; dock lärer vid orden: Allons enfans! en viss andans man marscherat ut ur rummet. : — Norrlandsposten för i Tisdags innehåller ett bref från riksdagen, hvarur följande betraktelser med anledning af reservationen bland reformvännerna förtjena anföras. ; Det var konung Carl Johans olycka och ett missöde för svenska folket, att konungen icke trodde nationen om godt. Han uppskattade alla efter en mängd lycksökare, som ständigt omsväfvade bonom och ofta förde honom bakom Jjuset. Deras pligtförgätenhet tillräknade ban hela nationoen. Hvad han tyckte sig kunna göra med dem, ansåg han sig äfven kunna göra med alla. Höjde sig stundom en patriotisk stämma, framträdde någon frimodigt såsom sanningens målsman, ville någon med grundlagsenlig rätt påkalla ett förändradt regeriogssystem och förbättringar i statsförfattningen, så fann altid konungen deruti ett lågt fronderi utan möjlighet af ädla och upphöjda motiver. Så bekämpade ban sjelf och genom sina organer hvarje medborgerlig dygd, som förekom honom misshaglig, och i det offentliga lifvet tolererade han icke någon annan vilja än den som var genljud af hans egen. Så använde han till förtryck för frisinnade opinionsyttripgar hela sin makt och tillät den icke sällan urarta både till förföljelse och hämmande åtgärder. Annorlunda har visserligen konung Oscars regering bandlat. Den har erkändt menniskorätt och menniskovärde. Den har i många fall visat prof på högsinnade grundsatser. Den rar omisskänneligen ådagalagt en god vilja och ädla afsigter. Detta oaktadt har likväl ett visst misstroende gått i arf från den förre konungen. Nu liksom tillförene ser man en privilegierad klass snart sagdt uteslutande omgifva konungens.person. Nu, såsom förr, ser man konungen företrädesvis skänka denna klass sitt höga förtroende. Ingenstädes visar sig verkan deraf så åskådligt och så skadligt som i representationsfrågan. Det var utan tvifyel en omgifningens impuls, som år 1847 verkade en hotelse om representations-kommitttens upplösning, innan den ännu hunnit fullborda sitt uppdrag; det var troligtvis samma impuls, som föranledde konungens skånska resa, just i det ögonblick, då. Irepresentations-kommitteen vari begrepp att sluta. sina arbeten och öfverlemna dem i konungens.egna händer! Hade nu denna beklagansvärda infiytelse uteblifvit, hade den icke fått röna ett afseende som den visst aldrig förtjenat, hvad hade då, efter all sannolikhet, inträffat? Jo, representations-kommitteen hade icke fått vidkännas denna olycksbringande splittring, som förryckte sammanhanget i dess betänkande och deri vållade ett annat slut, än det som var förberedt. Kommitt6en räknade inom sig flere patriotiske män, en Bredberg, en Landin, en Wingqvist, en Schartau, en Sahlin, en Evert, en Pfeiffer, en Hans Jansson, en Sahlström, en Anders Eriksson — alla färdiga, att på fäderneslandets altare nedlägga frukterna af sine insigter om tidens kKraf och ett deraf föranledt representationsförslag i liberal syftning, men från det ögonblick, då hotelsen om kommitteens plötsliga upplösniog dem bibringades, var allt förloradt. Söndringen var derefter oundviklig och den gemensambet i åsigter, som förut var nära sitt mål, kunde sedermera icke vinnas. Den föll ohjelpligt.. Det är dock icke först vid denna tidpunkt, som, man varscblifvit den i representationmsfrågan reak-. tionära ställning, som konungens nyligen förafske-. dade konselj intagit. Början härtill gjordes under konungens Vistelse vid 4843 års norrska stortbing. Före konungens afresa dit i Februari nyssnämnde år var regeringen betänkt att till rikets ständer aflåta en proposition med förslag till representations-förändring, dertill föranledd af all den förtret, alla de obehagligheter, som regeringen vid den tiden fick i rikt mått erfara från ridderskapet och adeln i allmänhet och några högre dignitärer i synnerhet. Men harmen mot riddarhuset slocknade svart och i stället för framlemnande af den,ifrågavarande kongl. propositionen, fördes man småningom på. helt andra tankar, vid anblicken på norrska storthingets förhandlingar. Dessa påstodos nemlis gen vara af den beskaffenhet, att regeringen icke kunde annat än med en hög grad al fruktan betrakta hvarje försök att i demokratisk syftning ombilda svenska representationer. Utan öfverdrift kan således antagas, att det är från det kongh besöket i Christiania, under 4845 års vinter, som reaktionen i representationsfrågan kan hos svenska regeringen räkna sip begynnelse. Den har också, utan synnerliga vexlingar, i tre år orubbligt fortfarit, och skulle, måhända, icko ännu bafva upphört, derest icke de sednare månaderpes Politiska hvälfningar i åtskilliga delar af Europa, hos både styrelse och folk, åstadkommit en större rörlighet och föranlåtit dem att af nödvändigheten göra en dygd. Derhän har, den stora ombildningsfrågan emellertid kommit, att hvad som tillförene möjligtvis kunnat af den konservativa sidan på förmedlande väg vinnas, nu mera icke är att tänka På Nomakratiens fordringar oå nn vida längre än de