Aftonbladet – 28 april 1848, sida 5

—— LL gar af hvad svensken betalar cch sndra nationei betala för sitt socker till inrikes förbrukning. Sna rere kan det vara anledning att söka åstadkomm: en mera tillfredsstälande förklaring, än den förf mägtat lemna, af det märkliga förhållandet, at svenskt reffinadsocker, som den svenske förbrukarer måst betala med 25 skillingar, blifvit såldt till ut fändningen för 45!V, skillinger. Denna bändelst tveka vi icke att kalla skandaiös; och förf. ha också med äcvgslig ombugsan sökt förklara densamma. Han har då icke haft någon annan utväg är det föregifvavdef, att försäljningen till utländninger ekett med förlust. Sättet att bevisa detta är bland de underbaraste bevisningssätt, vi någonsin sett: det består deruti, att om motståndarne hade rätt, skulle våra sockerpatroners vinst hafva varit orimligt stor, ;bvilket för hvar och en påtagligen synes otänkbart. Det är fara värdt, att förf. totalt misstagit sig om, hvilka som utgöra hvar cch en eller icke, nemligen icke blott hans hvar och en; det skulle ju kunna hända, att a-dras hvar och en fölle på den besatta ideen att taga förf:s bevisging på rent alivår och anse honom verkligen hafva bevisat, att vinsten varit och är ostälig. Den förargelsen händer stundom med bevisningar ex absurdo, att folket icke vill riktigt inse absurditsten. Efier hvad vi ofvan anfört, 55nes det icke otroligt, att försäljnivg till Norge af svensk raffiaad kan ske för 45 !V, skilling, utan förlust, när tullrestitutionen räknas; hvaraf åter följer, ett allt, hvad svenska köparo betala utöfver dessa 45 !, sk. med tillagd tuilrestitution (4 sk. bko per skålp.), utgör ren vinst — eller kanske rättast oren, oskälig, skandalös vinst. Denna restitution är ganska hederligt tilltagen, så att införseltullen för råsockret mer än betäckes; och då härtill kommer, att sjelfva reffineringsarbetet visst icke är dyrare här än annorstädes, att råvaran köpes från samma orter, hvarifrån de utländske röffinadörerne hvmta henne, och att frakterne derifrån icke äro högre till Sverige än till andra europeiska orter, så måste den någorlunda uppmärssamme läsaren af Något till svar falla på underliga tankar om författarens försök att med vinstens oskälighet bevisa hennes omöjlighet. Detta försök kommer kanhända till slut att qvarstå endast såsom ett nytt prof på den sanningen, att all ting kan försökos här i verlden, och att det gerna försöies, då det gäller att knyta fingrarna om en stor fördel, den man en gång lyckats få tag uti. Få saker finnas, som väckt så stor cch allmän indignation, som de odlyga anspråken och det bka oblyga språket hos våra sockerpatroner; men harmon får nästan vika för löjet, när men slutligen hörer dom, genom sina sakförare, voja sig såsom förföljda martyrer. Ett ömkligt skrymteri och en oblyg vanställning är det föregifvandet, att don der exporten af socker — med förlust!? — var blott en tillfällighet; den har fortsätts i flera år och fortsättes ännu; och ett homeriskt skratt miste besvara det föregifvandet, att kloka affärsmän år ut och år in underkasta sig en röre!se, som oupphörligt sluas med förlust. Vinsten på den utländska afsättningen är väl icke så sfor, som på den inhemsk2; men den förra är en regulator, hvarigenom maa alltid kan bestämma, ett de svenska handlande aldrig få större tillgårg på varan, än nyttigt är, och icke blifva rebelliske och sturske. En pöatition från Carlstads handlande till Borgsreståndet har nyligen stått att läsa i tidningarne och är ett märkligt dokument, hvsröfver sockerbruksintressets sekförare borde förklara sig. Det är nästan för skarpt, att desse handlande kunna fråa Norge få en sven:k tillverkning till lägre pris, än hvad de måste betala för henne direste till den svenske tillverkaren. Om någonting tarfvar förklaring, så är det en sådan upppiit; nen hon är icke jörklarad och qvarstår således i hela sin nakenhet. Siutligen meddela vi äfven följande kuria stycke rörande en af da sednast å Bane varenje frågor, om särsktd tuil-lagstiftning med afseenda på dagens ställningsr och förhållanden: Vi kunna till slut icke underlåta att yitra några ord om en förskräckelse, som lärer hafva tagit 5fverhand hos en och annan, vid åsynen af do revolutionära rörelserna i Europa, eller kanske möjlisen af dem på Stockholms gator. Man har trott, tt oroligheterne i fabriksländerna skulle göra föroudens och de höga tuilafgifternas bibehållande vödvändigt; men det är oss icke gilvat att fatra, vilken kombination af tankar kan bafva föranledt n dylik farhåga. Eno gifven sak tyckes vara, att tt i revolution stadt folk icke med samma ifver ch framgång idkar fabriker, som då allt är i sitt ugna normalulistånd. Detta följer af sig sjelft; och all erfarenhet har intygat det. Ett särskildt skäl till satsens bekräftande ligger i det skaplynne, som dagens revolutioner, i synnerhst den franska, itvecklat: det är arbetsfolket, fabriks-arbetarne,!