OM DEN NYA MINISTERKOMBINATIONEN, träffa vi i Öresundspuesten för den 48 dennes följanda läsvärda reflexioner: Landet har erhållit en ny minister. Är det den folket väntat sig? Det skall säkerligen genom den sjelfständiga pressen öfver hela landet genast och lika fram besvaras med ett uppriktigt: nej! Svenska nationen har icke velat ba den gamfa aflågsnad, för att få en ungefår likadan i stället, den bar icke velat ha den grågula bort, för att få en gulgrå till styrelsen. Framför allt, vi hafva icke velat ha cw ombyte af personer, så mycket som af sak, — detta tyckes tillräckligt hafva varit uttaladt från alla delar af landet, — och först då de förra personerna omisskänneligen visat sig icke vidare lemna garantier för någotsomheldst afgjordt framskridande på reformernas bana, hafva vi velat andra, hvilka verkligen skulle kunna lemna några sådana garantier. Vi hafva härutinnan varit i vår goda rätt. Frågan är alltså, vid betraktande af den nya ministeren, icke den huruvida ej t. ex: professor Genberg är så eller så många procent liberalare, än hans föregångare, huruvida ej Sandströmer besitler mera sakkunskap i en mängd detaljer och så och så många procent större drift, än den afgångne Munthe, buruvida ej Ehrenstam i sjelfva verket är den biste, man kunde välja för marindepartemanget, (män af facket påstå detta och der är ingen grund att tvifla på deras utsago.) det är icke detta, som är frågan, utan frågan är den: lemnar den nya ministeren i sin helbet större garanter än den afträdda, för ett billigt påektande och understödjande från regeringens sida af folkets fordringar emot slåndseller korporations intressena? Med andra ord; vi hafva bär fått nya personer, bafva vi med detsamma fått ett nytt system, sådant som nationen vill? Vi tillstå att vi här stanna framför idel gåtor. Och just dotta är det olyckliga. Ty hvad Sverge i detta ögonblick tränger till, är icke gåtor, men rena ord. Vi bafva icke rådrum till experimenter, vi kunna icke längre utan fara och bekymmer lemna våra statsmän tid att så till sägandes gå igenom sin examen för folket, utan vi måste bafva sådane, som redan inför allmänna opinionen längesedan äro examine:ade och befva bestått profvet, vi ha icke tid att lära känna vårt folk; vi måste känna dem straxt, redan på förhand, vi kunna ej vara hulpnpa med en minister, som består af måbända förträffliga män, den ena med den andra, men om hvilkas politiska meningar de flesta af oss ej hafva ens den sflågsnaste ide, utan vi måste bafva statsmän, till hvilkas blotta namn nationen kan i en kritisk tidpunkt förtrösta sig, och bvilka sinsemellan genom kända tänkesätt förbindas till ett sådant helt, hvaraf nationen tydligt kan skönja att der omsider inträdt en helbet, en harmoni, en gifven fårg och hållnivg i styrelsen. : Vi bafva redan segt det: den nya ministeren är för landet åter en gåta, liksom representationskommitteen i sin tid var en, liksom så mycket annat från högsta ort. Men vi äro ingalunda så obilliga att vi skulle rentaf bestrida att ju denna såta möjligtvis kan ionebära något ganska godt och förträffligt. I sådant fall önska vi blott att den ju förr desto heldre må blifva löst. Denna gåtans lösning kan ske genom et från den nya ministerers sida öppet framlagdt proyramm. Ministrarne äro nationen skyldiga ett sådant, och let är det enda, som för dem sjelfva kan hjelpa saken. I fall folxet haft orätt i att bysa någon misstro till den timade ministerförändringen, skall lenna misstro då skingras; i fall nationen haft rätt, skall den slippa gå och hängla med sin niss-stämning i långa veckors tid. — hvilket ofta eder till farligheter, — och den kan då genast tan allsköns ondskap uppgöra räkningen med dessa herrar och helt öppenbjertigt, men harmlöst, förlara dem: Vi respektera ert programm, som er nskilda mening, men denna är icke vår och duser derför ej som allmän tlenka i statsrådet, — vilket till efterrätteise lånder!,