Aftonbladet – 20 april 1848, sida 2

de väl den kunskap böra föredreagas, som ända till sista lefnadsäldern är för menpniskan en ymnig vishetskälla, och just derföre företrädesvis inhemtas, framför månget tidsoffrande läroämne, hviiket bortvissnar i sin tidigaste brodd under de första lefnadsiren. i För att visa i hvad mån detta läroverk, under loppet af det förflutna året, framgått på vVetenskapernas och jiakttagelsernas väg, torde mnågra i korthet framställda anföranden vara upplysande, och derföre förtjena att här vidröras. Vägen till den fysiologiska och patologiska rörelseförklaringen har med framgång blifvit beträdd. Flera nya rörelser för underlifvets organer och nedra extremiteterna hafva tillkommit: ett betydligt antak rörelseformler kunna numera till sina effekter med vida större visshet beräknas. Den specifika inverkan. på olika organer har närmare blifvit iakttagen, och visar, att samma rörelser, ställda i omvexladt förhållande, äro mäktiga af helt andra inflytanden, hvarigenom således en nästan oberäknelig mångfald af verkningar uppkommer. Den excentriska blodströmmen kan således i en organdel ökas, under det att vidliggande delar antingen ej erfara deraf någon inflytelse, eller också inskränkos till sina vitala förrättningar. Flera anställda försök hekräfta, att kapillärkärlen eller de finare åderutgreningarna i de flesta organer icke emottaga rörelseintryck efter ett lika förlopp af tid, hvilket förhållande synes mindre bero rå den rikedom af gröfre, finsre eller tätare kapillärkärl,. som det påverkade organet besitter, än på dess egendomliga nervlif. Bland organer, hvilka i hög grad visa sig mottegliga för mekaniska impulser, åro flera underlifvets inelfvor, äfvensom lungorna; deremot kunna hjernans ådernät och blodvikar väl ögonblickligt påverkas, men intrycket är mera lätt öfvergående, hvarföre en vida längre tid fordras för att genom gymnastisk behandling återgifva bjernhinnorna, äfvensom sjelfva hjernang ådersystem, sin normala innervation; hvaraf på fysiologisk grund den slutsaus kan drogas, att hjernans kärlhörelsenerver icke äro i stånd att under lika tidslängd, som andra mekaniskt påverkade kärlgrupper, underhålla reflex-aktion. Åtskilliga iakttagelser öfver bjernans blodkärl eller kärlnervernas motteg af mekaniska intryck äro i flera afseenden anmärkningsvärda, Sålunda, om en samtidig lyftning och skakning verkställes med anläggandet af ena henden på pannan, den andra på bakhufvudet, under det den rörelsetagende från framlutad ställning långsamt förer bålen uppåt, och strax derefter erhåller en tryckning å ömse sidor af luftröret, hverigenom blipdströmmen i de tvänne djupliggande halsens blodådror hindras i sin återgång och derigenom under några sekunder väcker en artificiell hjernkongestion; så uppkommer deraf endest en lätt öfvergående tycgsel i nedra delen af trambufvudet. Omyexlag dessa rörelser deremot så, att hbalsådertryckning föregår pannans lyftskekniog, så förnimraes värk i tinningarna, jemte en känsla af bedöfning, hvilka patologiska verkningar deremot icke inställde sig vid den förra rörelsegpplikationen. Användas deremot efter lyftskakningen en hastig linear strykning från parnarcs midtdel upp emot hjessan, och likaledes en dubbel-strykning från nackens sidodelar upp emot hjessbenen; så upphör efter några sekunder värken i tinniogarna, äfvensom bedöfningskänslan, till följd af rörelseretningens ledning utöfver de sensibla nerverras gangliegräns, hvarigerom reflexen på hjernans kärlrörelsenerver uppkommer, och det normala förhållandet återställes. Då säledes tvänne will sina verkningar olika rörelser förete i omvänd ställning helt skiljaktiga inflytanden, och trenne rörelser kunna sexfaldigt omflyttas, hvarigenom lika många skiljsktiga effekter uppstå; så visar detta ej blott, huru vissa sammanställda rörelser sinsemellan inskränka eller öka hvarandras verkan, utan äfven huru densamma i omvexlirg mångfaldiggöra inflytandet; och är detta så mycket mera anmärkligt, som styrkan uti de gympestiska effekterna består uti en gradvis försiggående omsättniog af nya delar, vare sig i ett friskt eller sjukt Organ, således icke uti en plötsligt ökad partiell innervation, hvarigenom nervlifvets alla krafter öfverretas. Det tillhör gymnastiken, såsom vetenskap att närmare utforska dessa egna företeelser, hvilka tvifvelsutan komma att gifva den mekaniska medicinen, liksom den pedagogiska gymnastiken, en långt högre utveckling. — — — — — —— Sjukgymnastiken sypes med hvarje år utsträcka sin användbarhet till ett allt större antal olika kroniska sjukdomar, och detta i samma förhållande som rörelsernas fysiologi och patologi närmare utredas. Det stegrade förtroende, som denna naturmedicin tillvunnit sig, som i så betydlig mån höjt opinionen för densamma, grundar sig ieke blott på de verkningar, som inställa sig under gymnastikens begagnande, utan snarare p den fortfarande helsoktaft, som efterverkan deraf föranleder, — — — — rm Flera bröstsjukdomar af olika karsakter, tillhörande dels lungorna, dels bjertats vöggar och inre beklädnad, bafva blifvit bälda genom ett slags somtidigt använd valkning och skakning i srmgropstrakten, förenade med rotationer af armar i lågt läge. Ryggmärgslidanden, derbän utvecklade, att minsta vidröring af enskilda kotor ögonblickligt framkallät smärta, äckel samt domningar, har man i bebandlingsväg synnerligen lyckats bota. Bland dem, som emot långvarig, ofta återkommande näsblod be--. gagnat passiv gymnastik, förtjenar isynnerhet em trettonårig gosse att omnämnas. Blödningen hade under trenne år fortfarit och flera gånger dagligen inställt sig. Hans-utseende var döende, ögat stirrande, rösten dof, bjertats rörelser skälfvande, gången stapplande, och vid minsta stillasittande, öfyverföll honom en tuvg sömn. Mot detta svaghetstiltstånd användes åtskilliga nedre cextremitets-rörelser, jemte en punktuell skakning, anlagd å näsans öfre del, dertill afven patienten förordnades, att två till tre gånger dagligen en kortare stund bålla armarna uppåt sträckta. Efter första Yeckans behandling, infann sig icke vidare någon blodatsöndring. Den sednast gängse snufepidemien bar; till flera af sina olika former, blifvit med framgång bebandlad. Då kärlirritation företrädesvis var riktad åt pannvikarna och bakre näsöppningarna, samt åtföljdes af ymnig slemfytning, elier ock brännande torrhetts; fann patienten största fördel af stupsittande tryckskakninger, omvexlande med någorlunda starka stryknipgar vid trakten af näsans Tillhörde retningen förnämligast öfre delen afluftröret, bvartill kom cn jemot besvärande slemhosta, mot hyilken en laterolskekning långs luftröret användes, upphörde angreppet gemenligen Irom aner tredje dogen. Atföljdes deremot snufvam al matthet, feberkänningar och en öllmän retning I luftrör rna, voro lätta Klöpp i bågform använda å ömse sidor em brösti hög grad ren Im en c anecerepen JR