Aftonbladet – 17 april 1848, sida 3

pengar, hvarmed det olyckliga offret skulle få köpa sitt 1.f, sam de dock uppoffrade, emedan de tyckte att han bjöd för litet. Sådana drag som dessa äro verkliga skamflickar för den ori ier sidant kan passera, och visa jemte dylika enstaka drag, som nigon gång visat sig å andra orter i föreninz med den allmänna erfarenheten, att mord och dråp begås mera i vårt land, jemförelsevis än i de flesta andra, huru mycket en stelnad dogmatik, föråldrade kriminallagar ch orättvisa sociala författningar kunna bidraga att brutalisera menniskorna. Ty mörlarne voro här inga brottslingar, utan skulle räknas till välfrejdadt folk. Det förut af 08s omnämnda mordet å Bondpers Anders Olsson på Sollerön har vid den närmare undersökningen derom aptagit en vida hemskare karakter, än den första, på de mördandes egen besännelse grundade, berättelsen gaf anledning att förmoda. Hela tilldragelsen vittnar nemligen om en vildhet och en råhet, som man skulle kunnat hoppas ej varit möjliga att ega rum i ett någornära civiliseradt, att ej säga kristet samhälle, och gifver ännu ett ytterligare bevis på nödvändigheten, att medelst folkundervisning sprida mildare seder ibland den större menigheten. Att denna ji örstone sätter sig med alla krafter deremot, bör ej afskräcka den nitiske menniskovännen. Så veta vi t. ex. att just Solleröboerne lagt snart sagdt alla möjliga hinder i vägen för dervarande folkskolas anläggande, men detta har ej afbållit församlingens presterskap att med kraftig hand befordra det angelägna företaget, hvarföre är att hoppas det kommande generationer åtminstone skola häpna öfver det vildsinta lynne och den låga utveckling, hvarå nuvarande öboer befinna sig. — För att återkomma till mordet, så upplyser obduktionsprotokollet, att detta blifvit föröfvadt med den mest utsökta grymhet. Först släpades offret flera hunrade steg från bröllopsgården, innan de gröfsta misshandlingarna begynte, men oaktadt den olyckiges ångestrop skyndade ingen af bröllopsgästerna ill hjelp. Ett par drängar, som kommo för att iskåda uppträdet, blefvo deltagare deri efter hotelsen om svårare stryk för egen del, dercest de ej bjelpte till i mordgerningen. Den mördade bjöd penningar för sitt lif, men ville icke medgifva mer in 3 rdr af de 400, som äskades, men troligen hade icke en gång den större summan räddat honom, y mördarne ropade öfver hvarann på bans lif. Med störar gåfva de honom det ena dråpslaget efer det andra i hufvudet, rände in dem genom läppar och mun och in i bufvudskålen, sparkade sönder det ena örat, så det knappast var en flik qvar derutaf, och slutligen fullbordades gerningen medelst balsdukens strängaste åtdragande, genom hvilken strypning dödsplågornas slut påskyndades. Liket Jäto mördarne qvarligga på vägen, delade den aflidnes penningar, köpte bränvin för en del af dem och gingo så med gladt mod tillbaka till brö!lopsgården, der dock allt nu var slutadt. Af de 8 missdådarne skulle en Midfastosöndagen fira sit! bröllop. — Den mördade var mindre väl känd och en bemsk misstanka hvilade på honom, såsom möjligen ej rätt fri i ett någon tid I förut genom olyckshändelse vålladt dödsfall, men någon egentlig brottslig gerning vet man ej om honom. Hela tilldragelsen utgör ett förfärligt bidrag till vår missdådarehistoria och utvisar, att ännu mycket återstår ogjordt, innan säkerhet till lif och lem kan öfverallt i vårt kära fädernesland påräknas,