Aftonbladet – 14 april 1848, sida 3

sak. Medlen för ståndens fredliga närmande till hvarandra hafva hetat åkerlagar och reduktioner, olika namn för sxmma sak; och djupare ned, fattigvårdssnstslter, arbetsinrättningar. 1 ideernas verld talas om socialism, kommunism; och äfven dessa ideer synas vilja försöka sig i verkligheten. Der förändringen i sak gått fortare än i form, har man tillgripit hvad som hetat reform; och der man blifvit alltför mycket efter sin tid, har man sett sig öfverraskad af revolution. Det är ett allmänt namn på det undertryckta menniskovärdet: sjelfhämnd. Men saken har en annan sida, ej heller främmande för den förra revolutionen. Det är en detta är en gammal sak, för hvilken millioner lif hafva blifvit uppoffrade; och ännu har aldrig en nations lif ostraffadt blifvit utsläckt. Men hårdare än någonsin förr kanske, sedan romarnes tid, har nationernas rätt i sednare tider blifvit trampad af eröfrsrne, och bäftigare än någonsin reser den sig åter. Hvad är således innersta grunden i våra dagars alla sträfvanden? Rättvisa, nationens rätt, och menniskans rätt. Huru hafva de styrande iakttagit denna rättvisa, efter den strid, hvari de drogo nationerna med sig emot Napoleons all nationalitet nedtryckande välde? De delade år 4843 linderna mellan furstarne utan afseende på nationaliteten. De bildade statskroppar af de mest motsatta, mest olikartade delar, de ryckte folken från furetehus som de älskat, från stamförvandter vid hvilka de voro fästade, och förenade dem med fordna fiender. De sågo på siffrar, ej på menniskan. Kronan på deras verk var den sheliga alliznsen, den politiska jesuitismens mästerverk. Och derefter hafva furstarne, i tre och trettio år, än lofvat gifva, men ej gifvit, än rent af vägrat sina folk de förändringar i statsskicket, hvilkas anda med 1789 års revoluticn fitt makt öfver Europa, och med hvilkas förespeglande de lifvat nationerna till strid. Varningar för följderna af dessa löftesbrott hafva ej saknats; de starkesta gåfvos af 18350 års händelser, men förgäfves. Dem Herren vill förderfva, dem slår han med biindhet. Nu har besinningen vaknat bos folken, hos de högre klesserna, sist hos furstarne. På minader, på dagar, gör man nu, hvad man på åratal, på decennier ej medhunnit. Hittills har det, vid alla yttringar af folkets otålighet, talats om orolighetsstiftare, om brottsliga ståmplingar. Nu, då bajonettens välde sviker, nu beter det mitt älskade folk; nu flyr man hals öfver hufvud från rike och familj, eller man ödmjukar sig för sitt folk. Och gör men detta ärligt? Framtiden skall utvisa dei; men är det icke så, har verlden ej sett ett ömkligsre skådespel. Om herskaren ännu ej känner, att ban är till för folkets skull, att han lefver af och för dess lif, borde han åtminstone ej till våldet lägga fegheten eller sveket. De bildade i ssmbällen2, hvad hafva de gjort i tre och trettio år, hvad göra de nu? Må vi ej misskänna de ädla sträfvsnder, som från dem utgått, för de ligre, äfven de ligsta klassernas bästa för deras förädlande och upphöjande. Mycket är gjordt af dem, som delat !agstiftningens börda och ansvar, mycket af enskilda föreningar, mycket af en och 2ennan i dess enskilda krets. Men tyvärr, dels har mången, svarare, i sin egen krets ihärdigt byllat gamla fördomar, med hårdhet tillämpat garsla företrädesrättigheter; dels har mången skaffat sig en lättköpi popularitet, på dess grund beredt sig ett namn, en plats på samhällets höjder, och derpå förnekat sig sjelf. Och hvad mera är, tron på menniskans värde, det yttre uttrycket af religionen i menniskans inre, det väserdtligaste af allt i samlefnaden, denna tro saknses. Man fruktar fsra för sig och sin rätt; man vill i godo afstå en ringa del, för att så mycket säkrare bebålla det öfriga. Man misskänner den djupa känsla af rättvisa, som genomgår menige man, om han blott blir upplyst om sin rätt. Man tager de vexande brotten som ett tecken till folkets vexande förder; och vill ej se, att man genom missbruket af egen makt kastar mången in i fattigdom, och derifrån inpå brottets bans; att man ej gjort nog att motverka den pauperism, som är vår höga utvecklings både frukt och kräfta. Och nu, då stormen bryter löst från alla håll, nu flyr man, och söker sin säkerhet; eller man söker rädda hvad räddas kan, söker vinna för sig mera än för andra. Om den länge förtryckte vill med våld kasta sf sig tvinget, så är det lofligt, om det gäller de högre ståndens strid mot de högsta, man urskuldar då edsbrott utan änd:; men längre ned är det upprom. Man har ej mod, ej sjellbeberskning nog att alldeles uppoffra egna företrädesrättigheter, för att bevara egna och andras rättigheter. Stånden vilja försvara, hvad ej mera kan försvar2s. De vilja behålla allt, med fara att mista allt. Eller de vilja underhandls, men långsamt, försigtigt. Åter misstroende, misskänpnande sf menniskovärde! Min iömer ej rättn. De lägre sambhällsklesserna slutligen, de ha, som förr, som alltid, burit bördan af betungande, af våldsamt tillkomna, cch våldsamt tillämpade statsformer. De ha lidit och utstått, hvad blott den med lidsnde vande kan ustå. Är det underligt, om deras tålamod en gång sviker? Är det underligt om de ej känna sin pligt, då de ej lärt känna sin rätt? Kan man neka, alt de med tacksamhet mottagit, hvad man verkligen gjort, för att gå deras törst efter upplysning, deras önskan af bättre vilkor till mötes? Enskilda förvillelser berättiga lika Det är dock på deras bekostnad till ej ringa del, som de högre klasserna hafva den bättre ställning, som gör vår tids höga bildning möjstrid mellan nationaliteter, nationernas sträfvande hvar för sig tll sjelfständighet. Atvenl: som i det offentliga stått fram som folkets för-, litet här, som annars, till allmän fördömelse.! m—— —————— lig. Det är med folkets blod, som menskligal, frihetens segrar vyrnite och ViNNas. Sannincen):