TEATER De sista tonerna hafva förklingat af den näktergalssång, som (förtjusande anomali!) under hsla vintern låtit böra sig härstädes. Jen: ny Lind har rest, att utomlands skörda nya lagrar. Kongl. teaterns dramatiska scen borde nu vakna till nytt lif; alltför länge har den legat i en dödlik dvala, någon enda gång afbruten af några svaga lifsyttringar. Vi erinra oss just vid detta tillfälle, att vi hafva att omnämna ett dramatiskt stycke, som nyligen visat sig på tiljorne. Det är Mor och Dotter, skådespel af Charlotte Bireh-Pfeiffer. I en handlingens tid, som vår, kan denna pjes, som förnämligast rör sig inom känslornas gebit, icke tilldraga sig någon ovanligare uppmärksamhet; då bela verlden intresserar sig för politik, och bara politik, hvem skulle väl fråga mycket efter kärlek? Och då man har tillfälle att se och studera de utmärkta karakterer, som dagligen uppträda på den stora verldsteatern, hvad bekymrar man sig om dem, som madame Birch-Pleiffer presenterar från den stora verldens teater? Imedlertid har förevarande skådespel rätt att upplefva några representaticner; den kan alltid förtjena t2gas i betraktande, denna strid emellan kärlek och pligt, emellan egen och en annan älskad vsrelses lycka, som Moder och Dotter kämpa. Dessutom företer denna pjes, likasom många flera af nämde förf:3, taflor af omisskännelig likhet med sina originaler — de förnimes lif och lefverne, som för sin fattigdom på anda och kraft är förunderligt att skåda. Då bufvudpsrtierna återgifvas af herr och fru Almlöf, fru Strandberg och fru Wenzbom (för hvilten författsrinnan enkom tycks hafva skrifvit några af sina ädla gummroller), så behöfva vi ej säga att utförandet är förtjenstfullt. Fru Kiamansson epelar en frarsysk kammarjungfru mer näbbigt cch näpet än man skulle kunna föreställa sig. På Mindre teatern har man i dessa dagar skaffet siz en pfolia vaudevilles som beter Tre älskare. Tvenne al dessa älskare äro ett par unga män, som genom förtal och missförstånd korumit i dea svåra belägenheten, ati den ene har lust att dränka sig och den andre att skjuta sig för pannan. Lyckligtvis kommer det i komedien sällan till verkställighet med dylika förtvifl:de beslut, och utan att gå åskådarens intresse i förväg kunna vi gerna säga att ej heller vid detta tillfälle upplösningen blir så tragisk. Det är egentligen endast den tredje älskaren, en gammal prokurator, som tar vårt deltagande i anspråk: han får från början till slut gå der med ling näsa — en förarglig nåturens lek, som ådragit den stackars gamle ungkarlen spenamnet papegojann. Pjesen gifves med en utmärkt ensemble. Ena älskarerollen återgafs första gången af hr Stjernström, för hvars bophommie och treflighet den så särdeles väl lämpar sg, men är nu öfvertagen af hr Björkman, sedan hr Stjernström falLit i en allvarsam sjukdom, från hvilken han likväl, efter hvad vännerna af hans vackra talang tro sig kubna hoppas, snart torde blifva återställd. esintinntr— Äxl