Aftonbladet – 6 april 1848, sida 1

sado och Perezoso uppnått dörren. Om någondera af dem hace känt sig böjd att vexla en blick med sin kamrat, skulle varit vådligt alt göra det, innan jerndörren sprang i lås bakom dem. Utan något specielt påbud af La Platas envåldsherrskore, voro de två fångarne af det tjocka mörkret förbjudna att se på hvarandra. De sågo absolut intet. Utan att känna huru trångt det rum var, hvari de voro inneslutna, försökte de taga ett steg på hvardera sidan af rummel, för att i dess inre finna en bänk eller hviloplats. En smäll och ett slag i deras hufvuden var den stötande följden af detta oförargliga och icke genom lag förbjudna framskridande. En lång paus följde på det häraf föranledda duettrop, hvilket förlorade sig mot de möglade murarna. — pFängelset tyckes icke vara något riktigt fängelsen, suckade omsider Perezoso. Så mycket bältre, om vi snart öfvertygades om riktigheten af en förmodan, och — och) — svarade vresigt Falsado. Jag menar det är ett slags stenkista, så trång, att vi kneppt kanna sitta båda i henne.x nJag önskar, att den gemena muren, mot hvilken jsg stötte hufvudet, likaledes icke vore någon verklig mur, utan en madrass eller något dylikt mindre hårdt,, brummade Falsado. Med utsträckta armor sökte nu båda mäta cellens kubikinnehaåll, hvilket de lätt kunde, utan att röra sig från stället. Omsider lyckades de finna nödigt rum alt sätla sig tätt intill hvarandra. De satte sig båda ned med fatsulornå mot den motsatta Väggen, den enda uviloplats, som stod dem tillbuds. De hade knappt satt sig, förrän de sökte