mad för utskottssammanträden, då stånden icke haft plena, så att felet ingalunda ligger i arbetsamhet å ledamöternas sida, utan endast i formerna. Sammavligg nu härmed att äfven af de öfriga vigtigare ärenderna blott en obetydlig del bunnit bringas till slut inom samma tidrymd; att pröfoingen af dechargefrågan först i dag kunnat förekomwna; att intet enda betänkande öfver förslag till ändringar i grundlagen hunnit afgifvas; att hela den siora lagfrå gan återstår: ait många delar af hufvudtitlarne blifvit föremål för å!erremiss; att bevillningsgrunderna ännu icke blifvit pröfvade, 0. s. v., och att det kan, så att sig:, matematiskt bevisas såsom ett ingalunda tillfälligt utan oundvikligt förhillande, att med föga skillnad gam ma långsamhet i ärenderne måste esa rum vid hvarje rilsdag. Ar det ej då klart, att svenska folket i följd häraf hefinner sig med det. som likväl måste utgöra det dyrbaraste af dess värr, i den ställningen, att en regeriog, som af nyckfullhet eller för egoistista syften ville hindra reformerna, i fall några sådana af betydenhet öfver huvud kunna utkomma af vår närvarande representation, kunde blott genom et: dekret om rikstagens upplösning, för huru långa tider som helst tillintetgöra allmänna tänkesättets bemödanden i nämnda hänseenden? Denna våda är visserligen icke i detta ögonblick för handen, och öfver hufvud torde väl alltid en bake komma att hålla tillbak2, nemligen behefvet af nya perningesnslag. Men iallt fall är sjelfva förbällandet med formerna så bedröfligt, sjelfva arbetssättet så dödiigt tröttande, och olägenheterna så stora för dem, som under tiden, med uppoffring af enskilda affärer, skola egna sin tid åt det allmännas värf, att folket kunde hafva skäl att upphäfva ett gemensamt och omätligst jemmerrop öfver hela denna uppenbarelse af elände. Hvad behandlingen af tullfrågan sistlidne gård:g serskildt bewöff.r, så lärer en serdeles verm diskussion, som upptoz fyra timmar, förefsllit angående sjelfva principerna, d. v. s. huruvida systemet at absoluta för bud till förmån för vissa näringar, på sitt nuvarande tulltax? innehåller, eller ett system af skyddstull, enlig! Kongl. Ma::ts förslzg skulle blifva gällande. — Presteoch Bondeståndens ledamöter försvarade hufvuds:kligen den prohbibitiva åsigten, och prosten Nibelius, som redan tillförene gjort sig bemärkt i detta bänseende, lärer dervid varit synnerligen ifrig. Slutligen kom det till votering, och då segrade med en röst den propositionen, att de i konungens ssrifvelsa framlagda grunderna skola i allmänhet följas af utstottet; dock med rättighet att afvika derifrån vid pröfning af serskilda bestämmelser. Uian att vilja klandra någons rättighet att försvara hvilta åsigter som helst, kan man dock äfven vid detta tillfälle icke undgå att erinra sig ett yttrande, vid eti cffentligt tillfälle, att den utmärkte engelske talsren och statsmannen Richard Cobden, då han sade sig hafva under sina resor och samtal med personer, i olska länder, öfverallt gjort den erfsrenheten, att de som varit mest obeksnta med industri och handel, och minst studerade i d-: nationalekonomiska vetensksperna, vanligen vårit anhängare af prohibitifsystemet; då ban deremot tråff.de vännerna 2f en friara handel bufvudsakligen bland dem, som verkligen handlagt och haft tillälle samla praktisk erfarenhet öfver sådana frågor, samt haft tillfälle att med egna ögon se eller ur -statistiska resultater samla hevis för och mot de olika åsigterna. Detta Cobiens yttrande inträffar verkligen på ett ganska slående och märkbirt vi: äfven vid våra riksdagar. Det kan icke ligga någonting öfverdrifvet eller förnärmande deruti, om min antager, ätt en kyrkoberde på landet eller en af allmogen har mindre tillfälle att pröfva och bedöma verkningarna af ett tullsysem, än de som praktiskt egnat sig åt affirer eller studerat verkningarna af olika handelssystemer i andra länder. I sj-lfva verket finner man ock, att de ledamöter af Presteoch Bosde-stånden, som irigast ferfäkta den absoluta proh.bit onens sak, egentligen utgå ifrån och ihärdigt vichålla en ifrån början forutfattad tanka att der:s mening, föreställning eller åsigt måste vara den ratta, motsidan måtte nu säga hvad som helst, och att de förre deri så mycket som möjligt undvika att inlåta sig på några verkliga skäl. Om detta icke vore händelsen, så har man svårt att fatta hvarföre de icke åtminstone skulle söka att upptsga till besvarsnde och förklaring, ifrån sin synpunkt, det af erfarenbeten utvisade f:etum, att just de näringar, hvilkas produkter varit skyddade genom en tillräcklig m:n likväl måttlig importtull på utländska varor af samma slag, gått vida hastigare framåt, än de som varit monopolisrade genom förbud. Men förklaringen torde ligga deruti, att de, som icke fjort sig närmare reda för industriens väsende och den sporre som tiflan gifver åt skickligheten och omtankan, hålla sig uteslutande vid den, 1 första påseerdet skenbara förminen deraf, att all arbesörtjenst så mycket som möjl:gt må stanna inom landet, utan att besinna det intrång, som denna princip lider af smugglingen eller afse en mängd andra omständigheter, såsom t. ex. att den ökade afsättning: och det billigare pris, som framkallas genom tifl:n, äfven åstadkommer en större tillverkning, samt i och med detsamma en ökad arbetsför jenst, och att man derföre, utan alt älventyra de inhemska närirgarnes bestånd genom upphäfvandet af a!lt skydd, likväl bör sätta tullbestämmelserna så, att en s!ik täflan derigenom underhål!es. — ——— — Demoiselle Jenny Lind hår anmodat oså, att i Aftonbladet meddela nedanstående skrift: pTill den,i Dagbladen numera annopserade representation, som: d. 10:de i denna månad kommer att å Kongl: teatern gifvas och hvarvid) operan Norma uppföres, hafva så många , begärt att blifva antecknade 7 för. biljettors erhållande, att de sålunda vanuisvarvada hillattana ansa KL? SK halt Afvarstiger