Aftonbladet – 4 april 1848, sida 3

upplyste honom att han icke stod inför skranket såsom tilltalad, utan blott för att meddela hvad han, såsom närvarande vid en del af uppträdena kunde hafva sig om dem bekant; domstolen vore så mycket mer befogad att affordra honom förklaring häröfver, som han vid nämde tillfällen tagit sig till att föra talan, utan att vara autoriserad dertill. Ver detta ej min rättighet och pligt såsom medborgare? frågade öfversten. Ordföranden svarade, att han nu ej ville inlåta sig i diskussion häröfver. När öfversten talade om lejda spioner och personer, som genom, löften om penningar låta förleda sig till falska anklagelser, gaf advokatfiskalen Fredholm ett tecken åt protokollsföranden att taga dessa utlåtelser till protokollet. Ja skrif — inföll öfversten; jag menar ej herr advokatfiskalen; men jag vet att här finnas bofvar, som tillåta sig ett sådant förfarande för att störta en hederlig man... Hittills hade isgenting som syntes besvärande förekommit emot öfverste Bruce; men nu uppträdde majoren E. Klercker med ett för öfversten ofördelaktigt vittnesmål. Majoren berättade nemligen, att han på söndagsförmiddagen mött öfverste B., och att denne då omtalat att han varit ute hela föregående natten och kommit bem först kl. 4 på morgonen; att han ledt folket; att Jäderin ech en annan person skulle hänga på lyktpålen .... å la lanterne! å la lanterne! hade han slutat sitt meddelande. Öfverste Bruce beklegade att msjor Klercker blifvit så lomhörd, att haa på detta sätt uppfattat hans ord. Öfversten hade blott omförmält aftonens tilldrage!ser och upprepat folkets yttranden. Major Klercker betygade att ej ett ord vore sant 8f öfverstens förklaring. Öfverste Bruce yrkade då, att majoren måtte bevisa hvad han segt eller skaffa sig läkares intyg att han ej vore döf. En snickaregesäll Igelström framställdes på de anklagades sida. Han visade den mest oskyldiga uppsyn, vid detta tillfälle; men under lördagsaftonens tumult hade han synts i folkhoparne i Storkyrkobrinken med en grym fysionomi, utmålad med polisonger och mustascher, och efter hvad br polismästaren Bergman meddelade, uppfört sig högst oskickligt och gement. Den tilltalade nekade hbhärtill, bedyrande att han blott varit ute och sett på; han hade sotat sig i ansigtet för att roa sina kamrater. Flera hade varit maskerade på samma sätt som han. Ett vittne hade af en person på Gustaf Adolfs torg blifvit anmodad ett säga åt den herrn) som anförde de belägrande vid Kastenhoffsporten, att icke bry sig om Kastenhoff, utan gå ner till Posseso på Blasieholmen; vittnet igenkänner anföraren i Igelströms person. Denne åter angaf att vittnet till honom framfört en sådan uppmaning som att gå och slå ut excellensen Posses fönster. Han frågade hvarför vittnet gifvit honom ett sådant råd, som skolat bringa honom i olycka. — Igelström blef häktad. Med förre bandlanden Godihn kölls ett nytt förhör. Dervid upplyste bans värdinna, en arbetskarls hustru, att Godihn, ehuru stor i orden han varit, dock legat inne båda de oroliga dagarne. Hon hade skämtande frågat honom om han inte skulle ut och repartisera, ban också, men han hade icke visat sig hågad dertill. Löjtnant Wahlfelt, som fört befäl öfver en af de plutoner af andra gardet, som söndagsaftonen voro posterade i Storkyrkobrinken, berättade, att när första salvan gifvits, hvaraf ingen syntes hafva blifvit träffad, hade folket flytt neråt smågränderna, och ett stenregn helsade soldaterna, så att fjerdedelen af truppen föll derför; löjtnanten hade nu uppmanat de oroliga att icke mer komma fram, ty då skulle ban åter skjuta. En person visade sig straxt derpå vid öppningen af Urvädersgränden; ett par skott lossades då, och mannen föll — 3 å 4 alnar från gevären. Den fallne var kapten Levin. Klockan var ännu icke !V, 8 på aftonen, då detta skedde. Emot häktade gesällen Södergren uppträdde ett vittne, till hvilket han yttrat att om militären ej skingrat folket skulle det hafva gått bättre: viskulle hafva satt eld på staden på tre ställen, hade Södergren sagt. Ett annat vittne hade hört Södergren skryta öf. ver att han ledt sterkastarne mot utrikes ministerns hotell. . (Vid detta tillfälle bör ref. rätta ett misstag ireferatet af grefve Mörners och löjtnant Forssbergs berättelser om uppträdet på Blasieholmen, upptagna i fredagsbladet: uti Fersiska huset blefvo inga fönster inslagna, utan det var i utrikes ministerns hotell.) En dräng vid namn Blom företrädde, och uppgaf alt han om söndagsaftonen erbållit ett sabelbugg i hufvudet; det hade tillgått sålunda, att ban, stadd på hemväg från staden, skolat gå förbi en sfdelning af hästgardet, som gjort halt på Regeringsgatan; men vid förbigåendet hade Blom blifvit tilltalad af en af truppen med de orden: är du cck en medborgare? hvarpå gardisten gifvit Blom ett hugg. Blom hade nyss skiljts vid en kamrat, som vid åsynen af soldaterna vändt om och tagit en annan väg; så att Blom var ensam när han träffades af sin malheur. Färgerilärlipgen Graffman hade i sällskap med två kamrater lördagsaftonen gått ut för att höra hvad som ver å färde. De sågo huru lifgardet red upp och ned i Storkyrkbrinken och hörde folket hurra. De båda kamraterna teppsde bort Graffman i trängseln och begåfvo sig arm i arm hem, innan kl. 40 på aftonen. Greffman deremot var ute till kl. omkring 2 på natten; han angifves nu för delaktighet i stenkastningen mot kastenboffshuset och vid Röda bodarne hos general Lorichs. Han bestrider att han varit med på annat sätt än som åskådare; under fönsterinslagpingen vid Röda bodarne hade Graffman stått och sett på mån. Vid ett föregående förhör med Graffman hear ett vittne, studeranden Svensson, berättat, att S. jemte op f. d. kapten Sten kl. 2 på natten emellan lördagen och söndagen mött Greffman; denne hade då varit rusig och helsat kaptenen med ett god afton, min öfverstel De begge hberrarne hade tryckt bans händer och funnit dem sölade af jord och grus; hen hade omtalat att han deltsgit i stenkastninger hos hr von Hartmansdorff cch några andra. Vitinet hade frågat horom hvad dessa personer gjort, och !! lervid fått till svar, att Greffman hört att det var ådant folk, som ville arbetarne ondt. j En grefve Wrangel, löjtnant vid hästgardet, vitt4 nade att två om icke tre skott söndagsaftonen afossats från huset i hörnet af Trångsund och Stor-:! cyrkobrinken. Några gardister hade uppgifvit, att ett skott blifd it lossadt och åtskilliga stenar nedkastade på soldaerna från fjerde våningen af huset J4 47, hörnet f Stadssmedjegatan och Storkyrkobrinken. En söm nerska bebor rämnde våning; hon och hennes sällkap söndagsaftonen, då detta skulle ha skett, äro I örda häröfver, men ingenting har förekommit emot lem. Vid gårdagsförhöret förekommo några garditer, som, då militären förmärkte att stenar nedkatades från nämnde bus, blifvit ditskickede för au isitera: dacca vitenen hada genomsökt huset ändalh