festationer har blifvit ådagalagdt, att dessa fraktioner icke åtnjuta den aktning inom landet, som de ovilkorligen skulle ega, om deras makt grundades på förtroende och ej på en fiktion, insmuglad i grundlagarna på en tid, då tal och tryckfrihet ej funnos att belysa de allmänna förhandlingarna, då kastandsns tvedrägtsfrö var i sin fulia utvecklng och då kanungamakten ansåg ett splittradt folk vara lättare ait styra än en nation, hos hvilken samdrägt och frid bygga och bo. Iscgen national dygd är så berömvärd eller så nödvändig för samhällenas bestånd som: aktningen för b-fintliga lagar. Fi nationer ega den i högre grad än den svenska. Detta veta och derpå förlita sig de begge fraktionerna: svensk adel och svenskt presterskap Den i grundlagen insmuglade fiktionen: att svenska nationen är delad i fyra partier och ait, om dessa fyra partier blefvo representerade, vore svenska folket! vepresenteradt, har blifvit tillräckligt belyst för att kunna uppskattas till silt rätta värde. Det är således på den lugna öfvertygelsens väg som svenska folket komnuit till den bestämda åsigt, att deita siadgande är en död bokstaf och ej en lefvande sonning, och att vår xistens som sjelfständig nation beror af möjligheten att, genom en representationsreform grundsd på samfälia val, tillintetgöra splittringen. Icke desto mindre hyser fol!et en så stor aktving för hvarje bokstaf i legen att det beder om det som kunde tagas. Korungameakten, inseende att den är allt gesom folket, h:r ock påmint fraktionerna om hved de: semersamma fäderneslindeis väl forcrar. På ala dessa innerliga böner och upprigtiga föreställningar: ett trotsigt Nej! De så högt b2prisade 4809 års män trodde väl, att alla revolutioner skulle så lindrigt sflöpa som den de voro med om; de hade väl eljest ej förärat oss en grundlag, som står i strid med all mensklig rätt ), och som, Just deriöre att den icke kan förändras, framtvingar — cen revolution. — Till detta a har 1847 års haliva konstitutionsutskoit tydligen utsagt b.