Aftonbladet – 3 april 1848, sida 1

VU. I VILOTIMIGURBTRe TYSKA REPUBLIKANERNAS MANIFEST. D-tta manifest är för närvarande blot en petition, men hvilken inom de två första dalgarse efter des: offeniliggörande i Heidelberg, Jen 46 Mars, hade fitt omkring tiotusen underskrifter. Lydelsen är följasde, och d:: understrukna är understruket i originalet: Undertecknade anhålla kos det första af folket valda tyska parlamentet, eller — i ai händelsernas tvång skulle föranleda dena provisoriska deputerageförsamlingen i Frankfurt am Main, act sam sådant konstiiuera sig — hos jennar att vid rådplägningen öfver den högst vigtiga frågan om Tysklands framtida styrelseform, äfven underkasta den republikanska en sen pröfning. Tills vidare understödja vi derna anbållan med nedannämnda allmänna grusder: 4. Den demokratiska republiken är, cfier vårt förmenande, den styrelseform, som tydligast uttalar individens och samhällets rä: ter samt trognast värnar folkfriheten mo: inre och yttre fiender. Såsom en moteägelse mot den nu öfverallt uppställda j:mnlikhetsgrundsatsen, och såsom ett hinder emot den hkaså förkunnade förbrödringen, anse vi, att en enskild menniska utrustas för hela lifstiden med myndighet och andra utmärkelser. Frarcskjur tandet af en maktlös skuggbild finna vi åter oförenligt med vår tids moralisza lag och med vår tids bildning, emedan den förre förbjuder osanning, om än välmenande, och den sednare icke vidare behöfver färgade glas vid ljusets betrsk:ande, för ögon, som långt för detta fälit bindeln. Till mensklighet:ns ändamål — ren measklighet — leder, enligt vår tro, endast al!väldet. 2. Denna vår tro se vi ej bloti grundad på teorier, hemtade från naturen och filosofisn; utan på verldshistoriens praxis. Forntidezs flesta storverk, som åt ungdomens hjertan ännu ingifva förtjusning och åt männens vilja förläna kraft till efterföljd, härstamma från republikanska folk och enskilda republikaner; och vill men vända vår blick från denna mer ideella sfer till den materiella, — från fornål!dern till samtiden — så hänvisa vi på Nordamerikanska Fr.staterna, som, midt under verldsskskande stormar, ensamme stå lugna, stora cch trygga. Men vill ran anmärka skilnaden emellan tysk och amerikansk bildning och folkmogasd; så antyda vi det obesiridliga faktum, att det just är Tyskar, som i Amerika närmast representera och fssthålla det demokratiska elemeatet. Vi erinra ytierligsre om det faktum, att dessa tyskt amerikanska demokrater icke härs!amma från de så kallade högre och bildade klasserna i sitt fordna fädernesland, utan just ifrin de lägre eller det egentliga folket, som djupare och smärtsammare, än de ofvanom detsamma stående, erfar frihetsbristen och andra det europeiska samfundets bräckligheter. 3. GCrvillisian, för en eller flera monarkiska bofhållningar i Tyskland, betrakta vi såsom 0möjlig att bära under dessa förarrningens tder, då ansträngning af alla krafter och till och med önnu oupptäckta botersedel erfordras, för att blott i någon mån jemna det stora missförhållandet emellan kapitsl och arbete, och aflägsna den djupt rotade misstankan hos det fjorde ståndet emot fortsatt prejaing af priviiegierade kaster. Efter dessa, endast tills vidare och flyktigt trarakastade grunddrag ur det moraliska, politiska och sociala lifvet, tillåta vi oss för tillfället äfven följande allmänna batraktolser: De tyska furstarnes sejnaste frisinnade medgifvandea hafva samtligen blifvit mer eller mindre tvungn2 fram, genom folket. Men tvungna fördrsg sakna bide juridisk och moralisk giltghet, och äga ej heller något isina natur grundadt bestånd. Och ji mindre en menniska, till följd af sin börd, sia uppfostran och sitt lefnadstätt, är van vid obebagligheter, förnärmandena och inskränkningar, ju svårare fördrager, förlåter och förgäter hon sådant. Furstarne skulle således icke vara menniskor, om de icke eftertrånade, icke hemligt och öppet sökte framkalia cch gripa tillfället att återinträda i den fulla pjutningen af sin förra makt, prakt och herrlighet, och att kunna afligsna, näpsa och göra för sig fullkomligt oskadliga de foråna oroarne, inkräktarne och deltagarne i dessa förmåner. Afven denna tanka fisner sin bekräftelse i historien, och i den nyaste, de sednaste aderton årens. Vi erinra nu blott om den liknande stöliningen efter den andra franska revolutionen, då Tyskarne, äfvenledes gäckade genom några skenbara medgifvanden, trodde att furstarne och folken skulle fo:tfarande gå i bredd med hvarandra, eller de förra till och med träda tillbaka. Huru blef denna förhoppning appfylld, och huru belönades den dermed följanda välmeningen, förgätenheten och skonsamheten? Svaret lemnas i en kedja land och folk förderfvande handlingar enl. tyska förbundssller rättare furstebeslut, i alla slags förföljelser emot nationens bästa och ädlaste, och i vårt stora och sköna fåderneslanis djupa förnedring inr:kes och utrikes. Midtunder frihetsvännernas segerrus, — yttrar en den tidens förfaitar2 — lurade reaklionäserna på ett lämpligt ögonblicz, räckte hvarandra i ell tysthet handen, jemte ord, läsen och vapen, och sat e sedan korsbm för dan från Hambacherfesten heraraglande Mcpkel). Knutpiskans hugg, på den med munoxafvel fjettrade, utgöra all:sedan hu!vudbeståndsdelarne i vår historie,, Äfven nu, midt under sin vanmakts dagar, tänker enväldet på sin återuppkomst; ur stånd att kasta folkens ledare i häkte, inlåckar det dem i ministörerna — dit, der det oundvikliga alternativet är, att ien friska varma frihetskärleken måste vika för tjanaretrohetens unkna edspligt; så framt den edsvurse iekxe föredrager att, trolöst som n fr: nkisk majordsmus, störta den beklaigansvide etuoeckonungen fullständigt i hråddinnat