Aftonbladet – 1 april 1848, sida 1

förknippat med sitt eget, tryckte hans själ. I smärtande ovisshet afvaktade han Dolores befrielse, hvars öde icke mindre smärtsamt än hans eget var förenadt med dödsfångens. Skakad och öfverväldigad af dessa tvenne ämnen för sorg och oro, glömde han sin egen lott och sina egna lidanden. Ögonblick finnas, i hvilka menniskjobjertat, upptaget med en älskad varelses lott, glömI mer sina egna bekymmer och finner sin jorI diska tillvaros börda desto tyngre, ju mindre iman medelst uppoffringen af sitt eget lif förmår rädda det älskade föremålets. Dessa äro Istunder, som pröfva vår förtröstan på Guds försyn; afgörande stunder för den invärtes menniskans lyftning eller fall. Den af ångest öfver andras lidanden djupt nedtryckte anden höjer sig antingen till den rätta höga betraktelsen af detta dödliga lif, och ådagalägger genom den förtröstning till Gud, hvarmed ban underställer honom sin lott, sin ädlare menskliga natur; eller dukar han under i denna förtviflade strid, bryter de band af kärlek och förtröstnan, bvilka med I Gud förena menniskan, betraktar lifvet som en I karrikatur utan stöd och fäste, utan någon förbindelse med en högre id, söker på sjelfviskt sätt frigöra sig från sina fjettrar, och förlorar sig sjelf och medvetandet om menniskonanalurens höga värdighet i materialismens afs Igrund, Fosterlandskärleken tycktes he Horatio hafva öfvergått till råigivma, emedan den allmänna menbniskokärlekens princip såsom kärlek till islägtet, för hvilket individen bör uppoffra alla persoliga konsiderationer, i känslan af nationalitet, hos honom förband sig med bans folks