Aftonbladet – 31 mars 1848, sida 3

SKJULL UCIMNCU Ud Hal HÅHVIUGC Oav BUMIICHUdHLICIA vore sjuk efter sina blessyrer. Ett vittne sade sig hafva uppmärksamt fö!jt Holmbergs beteende under hela lördagsaftonen (han biträdde då icke ännu polisen), och funnit honom bland de oroliga; han skulle äfven hafva yttrat vanvördliga ord till H. M. Konungen. Vittnet igenkände Holmberg på hans hvita storwöja; på hufvudet hade ban, efter vittnets utsago, haft skottsk mössa. Holmberg bestred detta vittnesmål; flera hade varit lika klädda som ban, och någon skottsk mössa bade han aldrig begagnat. En afsigkommen handlande vid namn Godihn, som i flera år fört ett kringirrande lif, och några veckor före jul hitkom, adresserande sig till hvem som ville draga nytta af hans insigter i konsten att tillverka blanksmörja, fördrifva råttor och möss etc., var inställd för att höras öfver några besynnerliga utlåtelser, som han i måndags haft uti Lindströms kryddbod vid Österlånggatan. Han bade af handelsbetjenten begärt penningar för det han skulle slåss. Han fick det svaret, att han hade ingenting att slåss för: folket hade nog dummat sig de föregående qvällarne. Men detskulle nu bli bättre, hade Godihn svarat; i spetsen för hundra personer ville han vända upp ocb ner på allting, och på 8 dagar göra slut på konungadömet här i Sverge. Då det icke fins någon kung i Amerika, så beböfs ingen i Sverge heller, hade hen sagt; det kan vara nog med en polismästare. Han hade slagits i Frankrike och kunde nu gerna slåss för fäderneslandets bästa ock. Dessa utlåtelser bevittnades af flera personer. Vittnena yttrade den öfvertygelsen, att Godibn vid tillfället varit smord. Han medgaf sjelf, att han visst måtte hafva varit full, i föll han yttrat sig på sätt vittnena berättat; men han kom ej ihåg att har i mårdags varit i kryddboden, der han fört så stort tal. I oroligheterna hade han icke tagit del, bedyrade han. Men en polisbetjent och eit par anda vittnen ville igenkänna honom ibland folkhopen utanför Kastenhoffs och Lejss hus. Godikn nekade att i lördags hafva varit der; hvaremot han erkände att han varit på Brunkeberg på eftermiddagen: han bade haft något att tala med baron Kremers betjening. Man har anmärkt en viss likhet emellan Godihns stil och den händ, som skrifvit några af de proklamationer som kallade medborgarne till sammankomst på Brunkebergs torg; den tilltalade bestrider all kännedom om dessa proklamationer. Han är häktad, äfven af det skäl att han saknar laga sysselsättning. Grosshandlaren Godenius hördes över de uppträden, som förefesllit då fångarne i Rådhushäktet skulle utsläppas. Grosshandlaren hade tagit del i underhandlingarne derom, och samspråkat med åtskilliga af folket, så att han kunde upplysa om dess sinnesstämning. Han berättade att han talat med H. M. Konungen och tillstyrkt de personers frigifvande som blifvit fasttagna för oväsendets skull. Grosshandlaren framförde konungens befällning om deras utsläppande. Under samtal med folket hade nan hört de flesta förklara missnöje öfver de nya tullförfattningerne, enligt hvilka alla utländska varor skulle få införas tuilfria; ban hade upplyst folket, alt någon sådan förfettning icke blifvit utfärdad. En hade yttrat sin harm deröfver att tjenarne hädanefter skulle bära en viss uniform. Då grosshandlaren uppmanade massan att skiljes åt och gå hem, bacge en person frågat om man finge betalt för att gå hem. Polismästaren Bergman nämde i sammanhang med denna berättelse, att dä ban gick utför Storkyrkobrinken ner till Rådhusvakten, för att tillsäga om de arresterades försättande i frihet, han blifvit förfördelad till sin person: man hade ryckt honom i kragen, afslagit hans mössa och satt korsben framför honom; och när fångarne blifvit befriade, hade de af tacksamhet åtföljt den skrianpde massan uppåt brinken, hvarpå fönsterinslagningen å nyo företogs.n Köksmästaren Boman (bos herr baron Adelsvärd) berättar, att en snickeriarbetare Söderman på söndagsmorgonen förrättat något arbete i Adelsvärdska huset på Blasieholmen. Det hade derunder blifvit tal om föregående aftons oroligheter, och Söderman gjorde ingen hemlighet) af att ban deltagit i rabulisterierna. Men det måtte hafva varit ett misstag — hade Boman yttrat — att ni slog ut excellensen Ihres fönster: hvarför gick ni inte till Posses? Nej, det stod inte skrifvet på ordernav, svarade Söderman. Boman frågade då: bade ni skriftliga order? Jav, blef svaret. Söderman förnekar detta samtal. Kabinettssekreteraren grefve Otto Mörner hade åtskilligt att förmäla om folkets beteende utanför Lejas hus och Kostenhoffshuset samt på vägen till Blasiebolmen. Han och en baron Fredrik Sköldebrand bade utanför det förstnämnda huset fasttagit ett pår skrikare och öfverlemnat dem åt polisbetjeningen; men polisbetjenterna ville icke vidtaga någon häktningsåtgärd, sedan de första arrestanterna på konungens befallning blifvit lösgifnan. Deremot höll baron Sköldebrand på att blifva fast. Grefve Mörner undersökte om porten vid Kastenhoff kunde motstå massans anfall; folket trodde då att han var en af dem, och det yttrades: phan är inte rädd, han; ban förstår sig på buru det skall vara och han skall hjelpa oss,. Men när grefven upplyste dem, att det vore förgäfves att söka spränga. porten, utan bäst att de gingo hem, kallade man honom förrädare. Enligt hvad grefven funnit, var folkhopen så obeslutsam och visste så litet hvad den ville, att han skulle hafva kunnat föra den hvart han velat (utom hem?). Grefven hade dragitsifrån Kastenhoff af ljudet af en hvisselpipa och ropet hitåt, medborgare, som kallade en skara att begifva sig öfver Jacobs torg, åt Blasieholmen. Denna hop framgick uten buller; vid Jacobs torg, der ett stensättningsarbete pågår, böjde hvar och en sig ner och plockade upp några stenar; det räckte ej till åt alla: en beklagade sig att ban fått bara två. Grefven följde på afstånd, till dess han hörde rutorna i Fersiska huset klinga; då vände han om till Gustaf Adolfs torg, för att underrätta befälhafvaren för den afdelning hästgarde der var posterad, om hvad som skett. Löjtnant A. G. Förssberg, som bor på Blasieholmen, hade under det fönsterinslagningen mot Fersiska huset skedde, hört cn röst kalla folket åt det hå!l, der excellensen Posses bostad är belägen: det är här,, sade rösten och upprepade namnet Johan flera gånger; då ingen lyssnade till dessa rop utbrast rösten: det var en fan, som inte hör! Stenkastningen upphörde plötsligt vid ljudet af hästtraf, då en varnande stämma ropade: nu komma de; hvarpå folket skyndsamt skingrade sig. En person bar uppgifvit att vid nämnde tillfälle en sten äfven blifvit kastad på Adelsvärdska huset, men blott en ende; då stenen kastades, hade en röst yttrat: !åt bli det huset — der bor ett utländskt sändebud! I afseende. på häktade förre betjenten Johanssons angifvelse emot slagtaren Weman, att W. skulle hafva närvarit då en proklamation i lördags natt uppklistrades på ett hus vid Norrlandsgatan, bör nämnas att hr Weman vid polisförhöret åberopade tvenne vittnån, målaren Hesselberg och arkitektaleven Hedin. hvilka Iintvaeeda att Weman fredags