Aftonbladet – 29 mars 1848, sida 2

utbreda iden, att dess ljus måtte lysa och ärma, och förena beslägtade folks hjertan. )eh ditt ord blef handling, och handlingen lef betraktad såsom brott, och stafven blef ,ruten öfver oss. Jag dör! men idgen om Sydamerikas berielse och knytandet af en förening mellan taterna i mensklighetens anda dör icke med nig! Tyranniets kulor må inom få timmar senomborra mitt hjerta — krossa mitt bräckiga skall men de krossa icke den kärleksorincip, hvilken hos mig utvecklat sig, och i hvars ljus frihetens id blifver klarare och renare. Gud är kärleken! Mensklighetens element är frihet! Frihet är medlet att lyfta och förädla menniskorna i mensklighetens anda! Gören dessa mina sista ord kända för alla stånd bland vårt folk, för alla jordens folk; sänden min dödshelsning till våra konfedererade i Europa; blifven faste i tron på Gud och tänken på mig uti den stund, då folken börja resa sigl) Inspirerad af öfvernaturlig styrka, blickade martyren vid dessa ord ännu en gång uppåt mot körsets konstellation, och derpå i Dolores ögon, hvars arm, fjettrad af förklädnaden och vaktens närvaro, icke vågade trycka älskaren till sitt klappande hjerta till ett sista — sista — farväl. En blick och en handtryckning var det enda hon vågade tillåta sig. Alfonso fattade hennes hand, och tryckte den en gång till sina skälfvande läppar; låtande henne derpå hastigt falla och knäfallande framför henne, utsträckte han sin högra hand mot himmelen, medan han med den venstra gaf henne ett tecken att lemna honom till döden, och upprepade för sig sjelf med hänförelse följande ord: Den som för folkets frihet dör, om än af bödelns hand, Han nått den bögsta lott för Gud — och fosterland! Dolores och Lorenzo stodo orörliga i tyst