Aftonbladet – 28 mars 1848, sida 2

minsta rörelse i hvarandras bröst. Styrkta af den inbördes inflytelsen af denna själssympati, tycktes de båda, förflyttade utom det närvarande, likasom i magnetisk rapport befinna sig i den egentliga sferen för sin varelse. Omsider, då de funno ord, talade och rörde de lig likt somnambuler i ljusets element, under det deras dödliga kroppar förblefvo slappa och upplösta, utan känsla af sina fysiska lidanden. Denva jord — och den så kallade sociala verldensp dockor, med dess skuggor af villor och brott — var dem fjerran ; det var såsom om svaga minnen lätt erinrade dem om förflutva lidanden och sorger, medan de kände sig sjelfva som själar i ljusets och kärlekens regioner, i medvetandet af sin enhet och sins varelsers odödlighet. Farväl, Alfonso! sade omsider Dolores, och det vemodiga småleende, som hvilade på hennes läpp, utbredde sig öfver hennes anletc som en återspegling af det andliga ljus, som genomströmmade hennes själ; farväl, Alfonso vi skola återse hvarandra. Hvad har lifvel: uppoffring att betyda, när anden känner der bestämmelse, som väntar honom på andra sidan grafven och den ban på jorden aldrig kar uppnå! Huru gladt gå vi ej döden till mötes när vi uppehållas af den tanken, att vi skole svinga oss genom densamma till ljusets rymder — kanhända lefva på nytt i en ädlare form på en annan planet, sedan detta jordisk: täckelse blifvit afkastadt, samt hafva att utsti