Aftonbladet – 24 mars 1848, sida 3

gilla. Han antog tonsuren vid sin trolofvades sraf och hade lefvat flera år i stilla tillbakadrageohet i det kloster, vid hvars port vi sist lemnade honom. Alfonso tvärtemot, i rak motsats till hans vän Lorenzo, betraktade religionen såsom grundvalen för all utveckling i -menniskoslägtet, så vidt den är en återspegling af den ursprungliga religionen, som, framträdande under olika former i särskilda åldrar, som religion, från tidehvarf till tidehvarf, ådagalägger sitt inflytande på menniskoslägtets utvecklipg. Kyrkor och itualer förekommo honom såsom former, som sjunka och falla bort, för att lemna rum för nya skapelser af anden, hvilken såsom menniskoslägtets ursprungliga anda ådagalägger sin allt regerande makt. Kärlekens kraft hos Alfonso antog form af patriotism, enär han såsom en medlem af sin nation kände sig förenad med menniskoslägtet, samt ansåg en oskrymtad sjelfuppoffring för sitt folks sak såsom den heligaste yttring af menniskokärleken. Till följe af dessa tänkesätt måste de andliga företeelser, som röjde sig hos Dolores, hafva verkat på honom med en synnerligen mäktig dragnivgskraft. Han älskade i Dolores sitt land; af frihetens princip, som var så stark hos honom sjelf, var hans älskarinnas hela väsende genomträngdt, så att hon, på samma punkt af lyftning med honom sjelf, bildade med honom ett harmoniskt helt, som intet på jorden kunde slita eller upplösa. Han kunde ika litet skilja fosterlandskärlekens känslor från kärleken till Dolores, som hon skulle bafva varit i stånd att hysa kärlek för en man, för