Aftonbladet – 24 mars 1848, sida 3

m— hvilken det ideala, hvaraf hon sjelf var fattad varit främmande. Det är en väl känd psychologisk sanning, alt antingen kärlek eller sorg, och ofta beggedera, komma skaldeådran att framqvälla, och att poetiska talanger gå sin bana, åtföljde antingen af kärlekens genius eller af sorgens och qvalets demoner. Följaktligen var det ganska naturligt, att Dolores poetiska anlag hastigt skulle utveckla sig till en hög grad i medvetandet af Alfonsos kärlek. Dolores, som efter sin systers död djupt kände sin ensamhet, var föga böjd att lemna miss Fannys umgänge, helst denna från sin barndom förrådde en bjertlig qvinlig känsla. Miss Fanny var mer i stånd att på känslans väg värdera sin unga väninnas höga själ, än alt med sitt förstånd fatta hennes hemlighetsfulla natur, hvilken hon vördade hos Dolores, lika mycket som hon älskade henne som en lekkamrat. Hon härstammade på mödernet från en af dessa talrika sekter, som i England skilja sig från statskyrkan, och hade växt upp uti den andliga förvirring, hvilken, så ofta parad med trånga begrepp, betraktar det oinskränkta iakttagandet af kyrkans former som religion och, stödjande sig snarare på fruktan än på tro, fruktar en ond princip, hvars makt på jorden sjelfva gudamakten ej mäktar öfvervinna, M:r John Walker, hvilken, såsom en man af verld, mindre än hans hustru bekymrade sig om kyrkans former, dolde under sken af tolerans den likgiltighet för all religion, som karakteriserar vår tid. Utan att uppenbarligen åsidosätta den så kallade religionens allmänna