Aftonbladet – 23 mars 1848, sida 2

vara nog att anmärk?, att då lifegenskap lyckligtvis icke finnes i vårt land, och grundlagarne försäkra hvarje i riket född person om skydd och rättvisa, så kan ock förhållandet mellan tjenare och husbönder både inför lagen och förnuftet icke betraktas annorlunda, än såsom ett frivilligt kontraktsförhållande, hvarigenom den sednare på en vwiss tid itager sig att förrätta vissa arbeten eller tjenstskyldigheter emot öfverenskommen betalning. Hvad är det då som gör, alt i det ögonblick, då detta kontrail t träder i verkställighet, en så stor olikhet inför lagen i och med detsamma inträder mellan de båda kontrahenterna, att den ene kan med fysiskt våld missbandlas af den andre utan att äga rätt till lagligt klagomål förrän misshandlingen öfverskridit en viss gräns? Jo, erdast den omständigheten, att den ene kontr:benten är istånd att gifva den sndre ett pödtorftigt uppehälle i betalning för dennes arbete. Bida äro likväl naturligtvis l:ka mycket i behof af hvarandras biträde, enär kontraktet är frivilligt. Om bladet vänder sig och lyckan förändras, om tjenaren får ett arf och husbonden genom olyckor eller misshushållning blifver utbloit:d, kan det ganska väl hända, att makten kommer på motsatt hind, utan att personernes egenskaper äro förändride. Hela denna makt är således intet annat, än penningens öfvermakt öfver arbetet; det är perningearistokratien i dess råaste och tillika mest utbredda skepnad. Hvilka känslor och hvilken sinnesstämning denna underordnade , belägenhet under godtycket skall väcka och fostra hos den tj:nande klassen i allmänhet, i samma min, som rättstillståndet i samhällets öfriga regioner börjar att göra sig alltmer gällande, än lätt att finna. Det är en ännu återståendelemning af -träldomen, hvilsen nödvändigt skall motverka en högre moralisk lyf:ning, emedan en sådan icke kan fianas till utan i förening med känslan af rättigheter och medvetandet om lagens skydd emot hvarje orättvisa. . sOm det invändes, att husaga numera jemförelsevis sällsn begagnas, exedan sederna blifvit mildare och humsniteten mer och mer gör sig gällande i allmänna lifvet, så är detta en sanning. Men just härifrån kan hemtas ett så mycket större skäl att äfven förändra sjelfva lagen, då den står i motsats till en mildare tids fordringar. Det är just de föråldrade vanorna som böra upphälvas. Ock:å är husagan sedan mansåldrar tillbaka afskaffad his de båda nationer, :om här i Europa gått i spetsen för civilisationen, nemligen i England och Frankrike, äfvensom i detöfriga södra och vestra Europa;och jag kan af egen erfarenhet intyga, att personer i dessa länder, som frågat efter Sveriges sociala förhållanden, visat en förundran, som gränsat till misstroende, när de fått veta, att i vårt land, som de bört omtalas såsom ett fritt sambälle, en husbonde ännu kan slå sin tjenare ut:n ansvar. På alla dessa grunder, och då allmänna -lagen genom stadgandet i 435 kap. 2, 3, 4 och 9 SS missgerningsbalken, i allt fall gifver husbonaen all nöd:g öfvervigt öfver tjenarne, föreslår jag vördsamt, awt såväl allmänna lagens stadgande i 44 kap. 35 bandelsbalken, som den deremot svarande toreskriften i nu gållande tjenstehjonsstadga, angående rättigheten att tilldela ljenare husaga, måtte afskeffas. L. J. Hjerta.n